Bloggar‎ > ‎

Bentes blogg

Tidigare meddelanden

  • Döden-döden-utflykt Döden-döden-utflyktMed ett introvert småleende går jag omkring i tillvaron och tänker på en av de mest engagerande barnutflykterna på länge. Upptakten kom fredag 12/9 och jag ...
    Inlagd 30 sep. 2017 04:51 av Bente Kaj Henriksson
  • Mellan hägg och syren Bloggen handlar om att hänga i träd vid min ålder, om sommarens erfarenheter av trädcamping för damer (och herrar) med passerat bäst-före-datum. Det är en campingform som passar ...
    Inlagd 9 sep. 2017 10:55 av Bente Kaj Henriksson
  • Jag och mitt komplicerade intresse för historia Sommaren glider fram i snigelfart om jag tittar framåt och i racerfart om jag tittar bakåt. Efter midsommar har jag jobbat mycket och före midsommar gjorde jag det med, med ...
    Inlagd 9 juli 2017 11:33 av Bente Kaj Henriksson
  • Tyst minut De tysta minuterna duggar tätt dessa dagar. I söndags samlades flera tiotusentals människor på Sergels Torg för att manifestera kärlek och sammanhållning som ett "vapen" mot terrorism. I måndags, alltså ...
    Inlagd 11 apr. 2017 13:25 av Bente Kaj Henriksson
  • Global fact certificate Så här dagen efter terrorattentatet känns det mesta av normalitet fel att göra. Eller rätt. Livet behöver få gå vidare och det är viktigt att leva normalt, säger förståsigpåarna. Jag ...
    Inlagd 8 apr. 2017 02:42 av Bente Kaj Henriksson
Visar inlägg 1 - 5 av 28. Visa mer »

Döden-döden-utflykt

skickad 29 sep. 2017 00:16 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 30 sep. 2017 04:51 ]

Döden-döden-utflykt
Med ett introvert småleende går jag omkring i tillvaron och tänker på en av de mest engagerande barnutflykterna på länge. 

Upptakten kom fredag 12/9 och jag skulle ta hand om tvillingarna fredag-lördag-söndag medan föräldrarna skulle åka till Grövelsjön på tu man hand i nyköpt bil. Jag hämtade flickorna från förskolan och vi cyklade tillsammans hem och fikade. 

Under fikat kom denna bild i ett whatsup-meddelande från Tuva och Leo, som oplanerat besökt en av kyrkogårdarna i Falun. 
Det här är familjegraven där min mamma är begravd i Falun. Jag har inte besökt den sedan gravsättningen hösten 2003. 

Jag visade gravstenen för tjejerna och de ville veta vilka alla namnen var. De fascinerades av att Tuvas mormor och min mormor hade samma namn, Ruth, och att min mormor dog när Tuvas mormor (min mamma) bara var tre månader gammal. Signe uttryckte sorgsenhet över att aldrig ha träffat sin mormorsmor.

Tvillingarna undrade var de döda fanns någonstans. 
- De ligger nere i jorden nära stenen. Min mamma Ruth lades dit i en urna. En urna är en sorts vasliknande burk med med lock. Det kunde vi göra för hon var kremerad. Det innebär att hon eldades upp så att det bara var aska kvar. Min pappa kremerades också och han lades i en urna som vi for ut till havs med, slog hål på urnan med en hammare och strödde askan i havet. 

Barnens öron blev elefantöronstora.

- Gravstenen på bilden står inte alldeles ensam, den finns bland andra gravstenar på en kyrkogård. Det finns kyrkogårdar för de döda lite här och var, även här i Solna.

De ville omedelbart besöka en kyrkogård. 
- Det kan vi göra, vi kan bege oss till Norra kyrkogården i Solna som ligger ganska nära. 
- Jaaa, nu på en gång! 
- Nej, det är på väg att bli mörkt och då ser man dåligt, men vi kan fara dit i morgon. 
Med det lät de sig nöja.

Det första de sa när de vaknade var något om kyrkogården. 
- Jodå, vi ska cykla dit, men först ska vi äta frukost.

Så kom det sig att vi besökte Norra kyrkogården på lördag förmiddag 13/9. Jag hade sonderat lite och lagt upp besöksturen så att vi började med de mindre och ganska diskreta gravstenarna för att se de större och mer spektakulära efteråt. Vidare var jag noga med att förklara att vi inte skulle se mormorsmorsgraven eftersom den ligger i Falun. 

Vi cyklade i prydlig gåsrad till kyrkogården. Väl framme var de förväntansfullt ystra och jag hade jämt skägg att tona ner den hoppiskuttigt klättriga och ljudliga ivern. Det var ju inte en lekpark vi skulle besöka trots alla klättervänliga stenar. Introducerade begreppet värdighet som uttryck för hänsyn till både döda och ofta sörjande levande. 

De var djupt fascinerade av den stora mängden stenar med symboler, blommor, hjärtan, duvor, änglar, strålar och mycket mer. 
Här pekar de på de fina blommorna och några hjärtan, som man inte får röra, bara titta.
Sorgesamt blev det vid den här graven.
- Titta, här är en gravssten med bokstaven H, som i mitt namn (Hedda). Va fint!
Efter en stunds funderande kunde jag förklara: 
- Det här H-et är inte en gravsten. Det är ett lock över ett nyligen grävt hål i marken. Om några dagar ska en urna sänkas ner i hålet och sen ska de lägga tillbaka locket av gräs, som syns bakom blommorna. Det kallas gravsättning, alltså att sätta ner i graven.
Vi gick vidare upp på en höjd. Där fanns en kulle med ett hål i marken. Ett gryt?
Gravstenarna blev större och större...
... som övergick i ett område var regelrätta mausoleer. 

Vi kom också till ett område med många gravar med östeuropeiska namn. Första eller andra generationens nysvenskar, gissar jag. En del romska namn såg jag också, Taikon t ex.
Bedövande vackert, tyckte tvillingarna.
- Vem är han där i mitten med alla strålarna?
- Det är Jesus.
- Aah, det är han som kommer vid jul. Tomten ...
Det där blev för filosofiskt svårt för mig att bena ut så jag lämnade det okommenterat. 

Sammantaget var detta en höjdarutflykt. Tvillingarna var överväldigade. De tyckte landskapet var vackert. Symbolerna var spännande. De uppskattade de väl designade gravplasterna och stenarna. Allt guld, de olika stilsorterna, stenarnas slipning eller inte slipning, de upphöjda eller nedsänkta inskriptionerna, blommorna, växtligheten ... Även stationerna för gravvårdsarbetarna var intressanta med sina hinkar, spadar, krattor och vattenslangar.

Signe slog ut sina armar på en kulle med ljuset sipprande mellan träden och utbrast:
- Det är såååå vackert här.

Vi läste på gravstenarna och de noterade särskilt de gravar där barn begravts. En var bara tre dagar gammal. En annan 3 månader. 3 år, 7 år, 9 år, ... intresset avtog ju högre åldern var på den döde.

Det blev uppenbart för dem att man kan dö innan man blir gammal. 
- Vem tar hand om oss om mamma och pappa dör? 
- Det kommer inte att hända. 
- Men om det händer? 
-  Jag kan inte säga exakt hur det blir, men ni kommer inte att bli övergivna. Någon vuxnen som ni tycker om kommer att ta hand om erDet kan vara någon av mammas och pappas goda vänner, farmor Kattis eller jag. Men troligast är kanske att det är faster Lova. Med det beskedet kunde jag skönja ett nöjt leende på deras läppar.

Mellan hägg och syren

skickad 6 sep. 2017 00:14 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 9 sep. 2017 10:55 ]

Bloggen handlar om att hänga i träd vid min ålder, om sommarens erfarenheter av trädcamping för damer (och herrar) med passerat bäst-före-datum. Det är en campingform som passar oss som gillar närhet till naturen och som har svårt att komma upp från och ner på backen.

Jag har hängt några dagar åt gången, både själv och i sällskap. Erfarenheterna grundar sig på 
  • Ett första utrustningstest med cykeltur till Paradisets naturreservat i Huddinge.
  • Några nätter i Uppnäs nära Norrtälje runt midsommar, då jag hade lättillgänglig support av Tuva och Leo. 
  • Tio dagars bilsemester runt Mälaren med trädcamping i goda vänners trädgårdar och några tafatta försök att campa helt och hållet utan tillgång till vänners bekvämligheter som vardagsrum, toalett och dusch. 
  • Två dygns trädcamping med Gunnel i vänners trädgårdar på en biltur runt Mälaren. 
Nu kan jag mycket mer. Om utrustningen, om att hitta lämpliga hängplatser och om mina krav på tillvaron för att det här ska bli roligt. 

Förutsättningen är att ha en utprövad hängutrustning, bil, kartor, internetuppkoppling och en och annan vän att campa hos eller med. Jag har dessutom tillgång till en ovärderlig kunskapskälla i mågämnet Leo. Det är han som gett mig både kunskap och stöd i att tillägna mig den trädcampingens teori och praktik som jag delger bloggen. 

Jag har mött personer som fascinerats och vill att jag skriver om detta. Det gör jag gärna. Här och nu. 

Innehåll
Naturträdcamping
Social trädcamping
Utrustningen
Uppsättningen
Citat och frågor
Ordlista
Tack

Naturträdcamping
Det visade sig vara lättare sagt än gjort att hitta bra hängställen.

Jag kände mig svajigt osäker då jag skulle hitta träd att hänga i alldeles själv. Men det har jag ändå gjort några gånger. Lärdomen från dessa äventyr är att vara ordentligt påläst på kartan. Min speciella kravprofil på häng gör att jag får söka mig till offentliga badplatser och naturområden som har P-plats, raststuga eller vindskydd / grillplats och toalett. Vanliga campingplatser går bort, de är alldeles för stökiga och exploaterade. 
Naturskönt hängande i Paradisets naturreservat i Huddinge. Det var bökigt att komma hit utan bil. Cykel med vagn på pendeln, cykling i bostadsområden och förfärliga industriområden på vägar med tung trafik. Ingen höjdare. Hädanefter vill jag ha bil.

Första natten under bar himmel i Ängelsberg. Marken full av myror och av det lärde jag mig något. Här träffade jag ett par som upplevde den stora branden på nära håll för några år sedan. Mer om det i en senare blogg.

Social trädcamping
Överlägset trevligast och bekvämast har varit att hälsa på vänner och campa i deras trädgård eller skogsdunge. Jag eller vi har kommit på eftermiddagen, lagat middag tillsammans, ätit gott i glada vänners lag, förtjusat värdfolket med trädhängandets praktiska konst, ätit frukost tillsammans, plockat ner utrustningen och dragit vidare. 
Hos Max och Mimmi i Gångholmen söder om Västerås hängde jag mellan slott och koja.

Hos Ullis i Mälby Kulle nära Malmköping i en park nära ridskola och flanerande hästar.


Hos Mats och Bitte i Hälleforsnäs i deras parkliknande trädgård mellan äppelträd och altan. Här är det morgon och sovsäcken hänger på vädring.

Hos Kristina Slotte i Sala mellan hägg och syrén, diskret med utsikt över en åker. Översta vinjettbilden är Gunnels näste vid samma tillfälle.


Vi behövde röja lite för att bereda mig platsen mellan hägg och syrén. 

Hos Torsten och Birgitta på Fogdö hängandes med Gunnel.
 Ser ut som om vi står på marken, men så är det inte. Det regnade ihärdigt - en sällsam ljudupplevelse. Inte en enda droppe nådde in till oss.

Det regnade ihärdigt ett dygn eller två. Men inte gjorde det något. Gunnel gör sig redo att krypa till kojs.

Efter att ha lyssnat på regnet ett tag på morgonen kröp jag ut och kunde gå in till en brasa och lyssna på klassisk musik medan Birgitta fixade frukost. Det är sånt här jag menar med den sociala trädcampingens stora fördelar.

Utrustningen
Jag blev rekommenderad att köpa ett färdigt kit med hängsäng/myggnät, underkilt och tarp. Det var ett bra råd. Flera av mina yngre och mer erfarna vänner köper material och syr själva. Det går bra det med, men då behöver man också kunna en del.

Senare kompletterade jag utrustningen med trädbälten, karbinhakar och särskilda linor av mycket starkt material, dyneema, till hängsängen och en varm ultralätt dunsovsäck. 
För att sova skönt behöves en hängsäng med myggnät, myggnätsstag, undertarp, en skön kudde och varm sovsäck.

Den regnskyddande utrustningen består av tarp, trädbälte, tarplina, tarppinnar och tarppåse.

Jag använder min favoritkudde (Tempur), en lite mindre kudde under knäna, en varm lätt sovsäck och sist, men inte minst, kisspottan (den ovala glassburken). 
Ficklampa, pannlampa, bra kniv, rejäl sax, tändstickor och tändare, extra linor, kisspotta (glassburken) och spork ingår också i packningen. 

Nu känns utrustningen perfekt. Min beskrivning inkluderar inte kök, typ triangia, kylväska och sånt. Det är ett annat kapitel. Själv väljer jag att bara förse mig med lite frukost och äta all annan mat på lokal eller hos vänner.

All utrustning ryms i en vanlig matkasse. Sovsäck, kuddar och extra filtar behöver en egen kasse.

Kostnad 
Så här långt har min utrustning kostat strax under 4000 kr. Jag har räknat in allt som jag skriver om, både grundkit, dunsovsäck och allt extra lullull. Allt har jag köpt i Sverige, utom sovsäcken som jag beställde från USA med leverans från Kina. 

Ett grundkit kostar ca 2000 kr, vilket går bra att starta med om man har bra sovsäck eller täcke sedan tidigare. Syr du själv kan du halvera den kostnaden.

Uppsättningen
Du ska sätta upp din hängsäng och ett tak, en tarp, som regnskydd. Om det är uppehållsväder börjar du med hängsängen. Om det regnar börjar du med regnskyddet, dvs tarpen. Så här går det till.

Hängsängen
Välj ut två stadiga träd eller andra fasta punkter
med 7-12 meters mellanrum och någorlunda slät mark mitt emellan. Du vill ju inte ha vassa stenar eller en myrstig att kliva på i nattmörkret.

Fäst trädbältena
vid var sitt träd, ungefär på den höjd som dina uppsträckta armar medger när du står raklång vid trädet. 

Fäst hängsängen 
i de två träden med hängsängens karbinhake i trädbältets ögla. Justera i både sidled och höjdled. Se bilden hängvinkel illustrerad med tumme och pekfinger nedan. Höjdled handlar om att det ska vara bekvämt att kliva i och ur. Prova dig fram. Jag har valt att köpa en särskild och mycket stark hängsängslina, en whoopiesling av dyneema. Den är mycket lätt att justera längden på.
Lite överkurs. Du kan säkra hängsängens böj i ett konstant läge genom att förse den med en structural ridgeline. I teorin fungerar det som på bilden. Vilken vinkel du än har på hängsängslinan så förblir hängsängsböjen konstant. Det är något jag förstår nyttan av men ännu inte lärt mig i praktiken. 

Fäst underkilten
med underkiltens två karbinhakeförsedda resårlinor på hängsängens lina, först ena sidan sedan den andra. Två karbinhakar på varje sida av underkilten fäster du i hängsängens öglor. Se bild nedan.

Staga upp myggnätet
Myggnätspinnar träs in i ett litet knapphål i en fåll, se bilden nedan. Linan ovanpå myggnätet fästs i nocklina eller trädbälte. 
Bilden visar 
1 att tarpen kan hängas upp vid sidan om, lätt att bruka som tarp utifall regnet skulle komma
2 att myggnätet fästs i nocklinan
3 att hängsängen fästs i trädbältet och 
4 att nocklinan spänts i trädbältet i ett ganska lågt läge 

Tarpen är uppvikt för att visa en vinkande Bente. Passar på att visa på några detaljer. 
Blå pil - här regleras hängmattans sid- och höjdled med en snillrik tunn linkonstruktion, en whoopiesling av dyneema, som innebär att man försiktigt föser linan hit-dit men vid drag så nyper den.
Rosa linje - markerar platsen där myggnätets stagpinnar träs in i sin fåll.
Grön linje - anger underkiltens fästning vid lina och hängsäng.

Fotat inifrån under bar himmel i Ängelsberg. Med lite god vilja går det att se både nocklinan utanför myggnätet och den extra lina jag satt upp för att hänga saker i. Jag ska sy mig en påse eller två som jag kan hänga på nämnda lina, nyttjande prusikknop så påsen hålls i läge. För pannlampa, glasögon, mobil, nycklar, bok, hörapparat, liten högtalare och slikt.

Tarpen
Fäst tarpens nocklina
Tarplinan är tarpens nock. Nocklinans placering i höjdled beror på förväntad väderlek och behov av utsikt. Du fäster den i trädbältet eller runt trädet en bit ovanför den.
I vanliga fall kan det vara skönt att ha lite rymd under tarpen, dvs med högt placerad nocklina. Blir det en varm regnfri natt kan du hänga tarpen vid sidan om, eller ha upprullad på nocklinan, redo att snabbt dra över om uti fall att. Om det ska regna mycket är det bra med lägre placerad nocklina och därmed få en lågt sittande tarp med bra regnskydd.  

Häng upp tarpen och justera i sidled
Lägg tarpen över nocklinan. Jag struntar i att trä linan genom tarpens öglor. Det finns ett fiffigt sätt att fästa som gör att det lätt att justera tarpens läge i sidled.  
Fäst två i öglor i nocklinan med prusikknop och 
Förse tarpens sidmitt med en karbinhaksförsedd kort tamp. 
Nu är det lätt att justera tarpen i sidled så att den hänger i perfekt läge över hängsängen.
Tarpens hörn förankras i mark eller vegetation.
En tarp kan också hängas på diagonalen.

Kristina Slotte i Sala har fått besök två gånger. Här engagerar hon sig i myggnätets upphängning.

Idealisk hängvinkel för hängsängens infästning vid sitt träd. Det finns mätutrustning att köpa för den som är lagd åt det mer exakta hållet. 

Ju mer vågrät hängvinkeln är, desto större påkänning är det på utrustningen. Det fick Gunnel erfara den hårda vägen då hon dråsade i backen inte mindre än tre gånger av linor som gick av. Jag trodde att linorna kunde förlängas och spännas mer eller mindre vågrätt mellan två glest stående träd. Efter tre misslyckanden gav vi upp och sökte oss till träd med lagom avstånd som medgav en mer harmonisk hängvinkel. Ytterligare en lärdom, alltså.

Slutligen en bild på mig i demonstrationstagen. Jag lär genom att lära ut.

Citat och frågor 
om upplevelsen av att hänga och varför man håller på detta viset.

- Hänga, det är som att ligga i en livmoder med utblick mot kosmos!
- På morgonen känns ryggen som om den fått massage eller vattengymnastik. Efter en hängande natt är jag inte så stel som jag brukar vara. Trädcamping förlänger den period i livet då camping är ett alternativ. Med andra ord, det är ett bekvämt sätt att fortsätta campa för oss med passerat bäst-före-datum.
- Vaggandet är närmast magiskt rogivande.
- Ljuden, jag säger bara det, ljuden. Vinden, trädrasslet, regnet, de prasslande djuren...
- Den friska luften. Närheten till naturen. Äventyret.
- Funderar på att göra mig av med tempursängen för 30 papp och sova hängandes hemma i lägenheten. Om jag kan lösa upphängnings- och möbleringsfrågan.

- Är du inte rädd? - Nä, för vadå? Jag trädcampar ju inte inne i storstadsmyllret. Risken att bli överfallen eller överkörd är minimal. De stora vilda djuren skakar nog förundrat på huvudet inför åsynen av den snarkande jättekokongen. Och ohyra kommer inte åt mig, jag har myggnät. 
- Oroar du dig inte för nånting? - Jodå. Jag känner mig osäker på kartläsning när det kommer till att hitta bra hängställen. Jag har en hälsa som kan ställa till det lite och har behov av toalett. När det gäller vildmarkscamping på egen hand, så oroar mig tristessen och vad jag ska hitta på om det spöregnar länge. Jag själv är ganska tråkig att umgås med 24 timmar om dygnet. Summa summarum är jag själv den svagaste länken. Men jag tycker att jag eliminerat mina svagheter genom att uppfinna "den sociala campingen".
- Vill du hitta likasinnade? - Väldigt gärna. Kompisar att hänga med och hos, det är grejer det. Hör av dig om du vill prova. Det är ett speciellt sätt att umgås.

Ordlista 
Vissa ord och begrepp på engelska saknar ännu en vedertagen svensk översättning. De förklaras här. Jag kommer att blanda engelska och svenska begrepp, så som jag lärt mig använda dem. 

Tarp = tygtak. 
Treehugger = trädbälte, trädrem, trädkramare. 
Ridgeline = tarpens nock, den lina som håller tarpen uppe. 

Hammock = hängsäng, hängmatta. 
Whoopiesling = hängsängens justeringslina som är gjord av materialet dyneema, ett av världens starkaste material och 3 gånger starkare än stålwire. 
Underblanket = underfilt, underkilt, h
indrar nattkylan att tränga in i den goa sängvärmen.
Structural ridgeline = en lina som håller hängsängen i konstant svajläge.
Prusikknop = en knop uppkallad efter sin uppfinnare Karl Prusik och används för att knyta fast en tunnare tamp på ett grövre rep så att det är möjligt att enkelt flytta knopen. När knopen belastas låser den fast, medan den går att flytta längs med repet när den inte belastas. Den är enkel att göra och används för att justera tarpens läge utmed nocklinan. Eller för att hänga upp saker och göra dem flyttbara utefter en inre taklina.

Tack 
för häng och umgänge under midsommar i Uppnäs hos Ulrika, Mats, Gunnels och Birgittas klaner. 
Tack till er som förgyllde min hängande semester runt Mälaren i augusti: Max (son) och Mimmi i Gångholmen söder om Västerås, Ullis (fd studiekamrat) i Mälby Kulle nära Malmköping, Mats (kusin) och Bitte i Hälleforsnäs, Kristina (kollega som tentavärd på KTH) i Sala och Birgitta och Torsten (hängkompis Gunnels nära vänner) i Fogdö nära Strängnäs. Sist men inte minst, tack Leo för allt kunnande du gett mig. 

You made my summer! Mersmak!
Tack Gunnel Ginsburg för att du ville hänga med mig. Mersmak!  Och tack Kristina Slotte för att jag fått lära känna dig, hänga med och hos dig. Mersmak!

Jag och mitt komplicerade intresse för historia

skickad 9 juli 2017 11:33 av Bente Kaj Henriksson

Sommaren glider fram i snigelfart om jag tittar framåt och i racerfart om jag tittar bakåt. Efter midsommar har jag jobbat mycket och före midsommar gjorde jag det med, med undantag för några dagar då jag campade och firade midsommar hängandes i träd.

Å så har jag med stigande fascination läst Karin Bojs' bok Min europeiska familj de senaste 54000 åren. Nu har jag gett mig i kast med Karin Bojs' bok Min europeiska familj de senaste 54000 åren. Böckerna handlar om hur människan utvecklats och rört sig till och i Europa och Sverige.

Det lämnar mig med en undran över hur det kommer sig att detta är så himla intressant när jag varit så ointresserad av den släktforskning som min mamma hängav sig åt. Enligt henne att jag var en ofullgången människa som inte var historieintresserad. Själv tyckte jag att livet framför mig var mer intressant än livet bakom mig.

Nu läser jag alltså dessa böcker och förundras. Både över DNA-tekniken som kan ge svar på hypoteser som hittills bara kunnat vara hypoteser och över mitt genuina historieintresse.

Jag försöker förstå varför viss typ av historia är intressant med annan inte är det. Har kommit fram till att mitt intresse nog handlar om de stora penseldragen och om rörelsen, utvecklingen, skeendena. Inte så mycket om hur möbler var utsnirklade, kläder krusidullade eller vem som var barn till vem och hur folk skrev suktande brev till varandra.

Jag kommer kanske på något mer att säga om saken, men just nu får jag inte till nåt mer.

Tyst minut

skickad 11 apr. 2017 13:17 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 11 apr. 2017 13:25 ]

De tysta minuterna duggar tätt dessa dagar.

I söndags samlades flera tiotusentals människor på Sergels Torg för att manifestera kärlek och sammanhållning som ett "vapen" mot terrorism. 

I måndags, alltså igår, påkallades en nationell tyst minut i hela Sverige. Jag befann mig tillsammans med min brukare i ett rum på en plats norrut och vi hade vår egen tysta minut tillsammans. Utanför stannade en röd buss vid sin hållplats och också den stod blick stilla och overksam i en minut. Kändes lite fint att vi var synkade med den.

Modern och barnen i nedanstående berättelse om barns sorgebearbetning är mina nära och kära, alltså dotter och barnbarn. Tvillingarna mötte för första gången begreppet och företeelsen tyst minut i praktiskt utförande.

Tyst minut

Modern pratar med sina tvillingar på 5,5 år om valda delar av terroristattacken.
De höll tillsammans en tyst minut för offren.
Det var barnens första tysta minut.
Så talade de en stund om när och varför man håller en tyst minut.

Barnen beslöt då att genomföra ännu en tyst minut.
För Simbas pappa, Lejonkungen Mustafa.

Global fact certificate

skickad 8 apr. 2017 02:18 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 8 apr. 2017 02:42 ]

Så här dagen efter terrorattentatet känns det mesta av normalitet fel att göra. Eller rätt. Livet behöver få gå vidare och det är viktigt att leva normalt, säger förståsigpåarna. Jag har suttit och bråkat med bilder och länkningar samtidigt som nyheterna mal på om attentatet. Det är för bedrövligt. 

Nu tänkte jag föreviga en liten goding som muntrar upp mig.
För någon vecka sedan gjorde jag ett test anordnat av Gapminder.  Jag hittade möjligheten att testa mig via Twitter, som jag följer ytterst sporadiskt. Till min förvåning hade jag alla rätt. Igår, strax före attentatet, fick jag ettårigt certifikat i Global fact. 

- Lite stolt är jag allt, mitt i bedrövelsen.

Vill du testa dig?
Det kan du göra via den här länken
http://forms.gapminder.org/s3/fb-swe-2017

Hör utan att förstå, vill senare ha mer

skickad 7 apr. 2017 10:35 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 8 apr. 2017 01:02 ]

Jag sitter som fastnaglad vid TVn som rullar ut samma information om och om igen. Sverige har, förmodligen, drabbats av en terrorattack då en lastbil kidnappades och kördes med hög hastighet på Drottninggatan. Den mejade ner, skadade och dödade flera personer.  Jag skulle varit hos vänner nära Slussen men det har jag sakta men säkert förstått att det helt enkelt inte går för sig. Stockholm city har stängt, all kollektivtrafik står stilla och folk ombeds hålla sig borta från centrum.

En talesperson, som jag inte minns vare sig organisationstillhörighet eller namnet på, säger att det vi kan göra just nu är att reflektera över det som skett och vilket samhälle vi vill värna om.

Jag har redan börjat förundras över mina reaktioner. Eller brist på reaktioner. Ganska omgående såg jag på någon av mina nyhetsappar att en lastbil kört in på Drottninggatan och kört på folk. Min reaktion var en axelryckning, en galning har kört fel. Oj då. Som om det var en moppe som råkat köra fel. 

Så här några timmar senare ter sig min reaktionen märklig. Redan då borde jag förstått att en lastbil som mejar ner folk inte är att leka med, att ett samhälle inte kan acceptera sådant med mindre än att poliser stänger av och jobbar med att begränsa följdattentat och skydda sin befolkning. Men jag förstod inte det. Jag hörde, men förstod inte. Tänkte att tumultet kunde vara över på en halvtimme trekvart och att jag nog skulle kunna ge mig av mot centrum, kollektivt eller på cykel. Nu inser jag att Sverige gått in i katastrofläge, fredagsmyset har frusit inne och jag börjar undra om jag över huvud taget kan gå på teaterföreställning på söndag.

Den här anmärkningsvärt tröga reaktionen från min sida påminner om händelserna i Oslo då Anders Behring Breivik var i farten. Jag tog in informationen men förstod den inte. 

Efter ett tag, när nyhetsflödet pumpar på, händer något annat med mig och andra med. Jag har behov av att förstå det som skett genom att höra berättelser. Gärna med fasa och vidrigheter. Det är som ett sug efter smaskigheter, och jag förfasar mig över "nyheter" om skottlosning i Fridhemsplan och Globen, nåt händer på Mall of Scandinvia. Märker att "nyheterna" sprids som präriebrand på FaceBook. 

Vad jag hittills förstått är dessa "nyheter" obekräftade och troligen falska. De är omedvetet förmedlade eller medvetet skapade rykten. Det tragiska med dessa är att de tar plats i det ansträngda nyhetsflödet. Jag förstår suget efter värstingberättelser, vi vill förfasa oss. Men nu behöver åtminstone jag hålla huvudet kallt. 
Allt som sprids är inte sant just nu. Det räcker och blir över med vidrigheter i det som är bekräftade nyheter. 

Irene Jansson - först ut att intervjuas

skickad 6 apr. 2017 04:44 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 7 apr. 2017 01:07 ]

Irene Jansson bläddrar bland pressklipp om det uppmärksammade projektet Kvinnliga innovatörer i Sverige.

Igår träffade jag Irene Jansson, entreprenör och författare till böcker om entreprenörskap och ekonomi. Vi har stött på varandra via FaceBook-gruppen Egenutgivarna. Runt millennieskiftet drev hon projekt för att stimulera kvinnliga innovatörer i Sverige. Jag bad att få prata med henne för att lära mer om den kvinnorörelse jag själv var med i då, för sisådär 30 år sedan. Samtalet ingår i min plan att samla och förmedla berättelser från kvinnorörelsens fotfolk och eldsjälar, ämbetsmän och politiker etc.

Att vara del av en folkrörelse - om kvinnorörelsens fotfolk runt millennieskiftet är projektets arbetsnamn.
Det är i grunden ett reflekterande projekt. Jag tänker mig lägga en mosaik av berättelser för att få en övergripande förståelse och där varje intervju blir till en färgrik skärva. Jag vill förstå den rörelse jag var del i, drivkrafterna och vad det ledde till. 

För ändamålet har jag införskaffat mig en diktafon som jag nätt och jämt lärt mig använda.
Min nya diktafon. Foto Irene Jansson

Min plan är att blogga om intervjuerna och göra artiklar i pdf som kan spridas. Om projektet röner visst intresse kan jag tänka mig att sammanställa dem till en e-bok. Skulle ett förlag vilja ge ut en pappersbok så vore det himla roligt. Men böckerna skall inte ligga i lager hemma hos mig. Jag har fullt. Mitt egna lärprojekt är att göra e-bok och poddar. Jag håller öppet för att jag kanske inte mäktar med att lära mig detta. Men bloggar och artiklar ska det definitivt bli.

Kvällen innan premiärintervjun var jag nervös, främst för det tekniska, och ställde mig frågan 
- Varför gör jag det här över huvud taget? Jag kunde ju ta det lugnt och se en bra film istället.
- Varför utsätta mig för teknikstressen när jag är ett sådant teknikblåbär? 
- Varför göra det så stort på en gång, oombedd? 
Kommer inte fram till annat än att jag är obotligt nyfiken och på ständig jakt att lära, att jag i mogen ålder fått erfarenheter att summera och reflektera över. Det vibrerar inom mig och jag blir berörd när något särskilt intressant dyker upp. Nyfikenheten på den rörelse jag var del i är ett sådant vibrerande fält. Dagens kommunikationsteknologi erbjuder oanade möjligheter. Jag vill lära mig både om den kvinnoRÖRELSE som var nyss och om sociala mediers möjligheter av idag. 

Vädret igår var strålande och jag var faktiskt rejält nervös inför träffen hemma hos Irene i Norsborg. Inte för intervjun som sån, utan för att få till det tekniska med bevarande av både samtalskvalitet och lättsamheten i samtalet. För att vara premiär så tror jag det gick riktigt bra. Irene var hjälpsam och fick mig att slappna av och samtalet blev mycket intressant för mig. Förmodligen för henne med. 

Så nu är vi igång, mina intervjuoffer och jag. - Jiha! 
Den här intervjun ska bli till en artikel och det kommer fler framöver. 
(Men det kommer troligen att dröja ett tag eftersom jag just nu har en knökfull almanacka i princip hela april och maj och juni.)

Känslan av att vara fel

skickad 28 mars 2017 06:22 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 28 mars 2017 06:25 ]

Det har hänt mig några få gånger i livet att jag känt mig fullkomligt fel. Igår kväll inträffade en av dessa gånger.

När jag efter jobbet cyklade från pendeln ringde det i fickan och i ett slag ändrades kvällsplanerna.

Jag var hungrig som en varg och visste att kylskåpet var ganska tomt. Tog ett snabbt beslut att kolla den där restaurangen på hörnet, American sports (?) till höger om R Asia. Det var ganska fullsatt men servitrisen hittade ett pyttelitet bord längst bort längst in. Jag beställde en hamburgare av enklare sort utan pommes och därtill en stor stark.

Började se mig om. Där satt män. Män i varierande ålder alltifrån övre tonåren till män i min egen ålder. Män i sällskap med andra män. Ett fåtal män med kvinnligt sällskap. Vi var som mest 4 kvinnliga gäster medan männens antal var bortemot 30-40. Kvinnorna var genomgående 20-30 år yngre än jag. Från taket hängde TV-skärmar som visade sportsmän i grupp, ishockey, fotboll och bandy. Närbilder på målvakter i rymddräktslikande utrustning. Allvarsamma tränare, peppande handslag, allvarsamma intervjuer om taktik och resultat. På väggarna bilder på sportsmän i grupp, vid racerbilar, i grupp vid arenor etc. Allt de visade upp är jag i det närmaste helt ointresserad av, tänkte jag. Bandy - nej, fotboll -nej. Ishockey - nej. Racerbilar - nej.

Känslan kom krypande allteftersom jag tog in miljöns olika detaljer. Började inse att här, där jag sitter, är jag fullkomligt fel. Började dra mig till minnes de gånger jag erfarit något liknande. Det var bl a när kompis Lissen och jag cyklade i England i slutet på 60-talet och vi tog in på en pub. Det visade sig vara en upper class pub för mestadels vita män och vi var verkligen inte välkomna. Då var det närmast obehagligt och jag ville bara drypa av. Nu kunde jag med förnöjsamhet notera att jag klarade att sitta kvar, att jag med bibehållen självaktning kunde notera känslan av att vara fel. Att intressena på restaurangen matchar osedvanligt illa med mina. Jag kunde också härbärgera ett visst fnissigt bubbel inom mig. Tänk att ta lek boll och puck på ett sånt enormt allvar, det är ju inte klokt egentligen.

Steget är inte långt att tänka på hur fel alla nyanlända förmodligen känner sig och hur konstigt våra beteenden kan vara i deras ögon. 

Nu är den här, boken om Mentorskap

skickad 16 mars 2017 03:37 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 24 mars 2017 01:40 ]

Klockan 9 prick levererades två pallar böcker om totalt 695 kg efter diverse missförstånd via mobil. 

Killen som kom talade lettiska och dålig engelska. Jag hade ställt mobilen på ljudlöst dagen innan och hörde inte alla hans försök att nå mig. Till sist upptäckte jag min miss och vi fick förvirrad kontakt. Jag förstod det som att han redan levererat böckerna men hittade dem ingenstans ute vid entrén och på gatan. Han sade - Yes, they are delivered. I am on the highway 20 km away. I come soon. Efteråt har jag gissat att han nog menade att böckerna levererats till hamnen och nu var han på väg till mig med böckerna.

Mitt i tumultet dök svärsonen oväntat upp och hjälpte till att baxa böcker till källaren och in högt upp i ett förråd. Det innebar att jag på 2,5 timme nödtorftigt hann packa upp och in böckerna och röja emballage och pallar efter mig och sopa golvet så att det såg ut som om ingenting hänt.

Men jag har problem. Böckerna och mina egna prylar får inte plats i mina lägenhetsförråd. Jag umgås med tankar på att hiva en hel del dagböcker och foton från förr. Eventuellt startar jag ett digitaliseringsprojekt så jag bevarar det viktigaste.

Nåväl.
Första öppnade kartongen. Första boken i min hand. - Den känslan! 

Första intrycket?
- Wow. Jag är redan 97% nöjd med vad jag håller i min hand. Den röda färgen är aningens för ljust roströd men helt ok ändå. Det ser väldigt bra ut. Inte har jag hittat nåt korrekturfel än heller. Nu ska nyheten spridas och det får jag återkomma till.

I väntans tider

skickad 15 mars 2017 22:44 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 24 mars 2017 02:29 ]

Att producera en bok kan liknas med att vara havande, att vara i väntans tider. Även om det bara gäller en bok som reviderats lite inför ännu ett upplagetryck.

På sistone har min kollega Gro och jag pillat med några ändringar och tillägg i boken Mentorskap. Faktiskt en handfull tillägg. För första gången har vi lagt till lite teori i den i övrigt genompraktiska handboken. Å så har vi läst korrektur. Framlänges och baklänges. Kört genom rättstavningsprogram.

Därefter har jag själv pillat med trycktekniska frågor tillsammans med vår eminenta samarbetspart, Edita på Print in Baltic.

Boken tryck i tre färger, rött, blått och svart. Inlagan, dvs själva boksidorna, är tryckta med färgsystemet Pantone. Det innebär i princip att färger blandats till den nyans jag vill ha och trycks med den färgen. Mitt layoutprogram grejar inte, visade det sig, att konvertera till Pantone-färg med mindre än att jag skaffar mig en särskild app som jag inte klarade av att få till. Denna lärdom har tagit många timmar. Inlagan trycktes och nu kunde vi få veta bokens faktiska tjocklek.

Därmed var det dags att göra trycktekniska ändringar på omslaget. Boken behövde 1 mm extra på varje omslagsveck och ryggen behövde vara hela 0,5 mm tjockare än det original jag gjort. Omslagets flikar behövde också vara smalare. Edita fixade dit streckkod och jag gjorde alla ändringarna i mått. Även omslaget trycks med tre färger och vi förberedde för tryck med Pantone även här. När omslaget var tryckt och klart visade det sig att färgerna blev för skrikiga. Jag kunde inte acceptera resultatet och omslaget trycks om med fyrfärgstryck. Det försenade såklart leveransen.

Jag har varit insnöad på dessa mikromy-detaljer och roade mig med att lägga ut en bilder på Facebook Finn 5 rätt som en tävling där man kunde vinna den nya boken - en bild på före en hel drös ändringar i omslaget och en bild efter.  J
ag visar dem här så du kan se. 

Omslaget (ovan) före ändringar där omslaget tagit några viktiga steg, fler än 5, i förberedelse för tryck (nedan).
Två ganska lika omslag med en rad skillnader att upptäcka.

Det kom inte in ett enda tävlingsförslag. Jag drar slutsatsen att detta pillande roar endast ett fåtal personer, av vilka jag är en.

Det är sånt här pilligt pet som havandeskapet handlat om. Nu är
det slutväntat. Om två timmar väntar jag bokleverans. 2000 böcker levereras på en pall och ska tas om hand. Jag har ett litet källarförråd och vissa hål i mina bokhyllor för de 100 kartongerna. Jag gruvar mig lite för jag har de senaste dagarna börjat få lite ont i knäna igen och kånkande på böcker är kanske inte bästa syssla då. Jag ska i alla fall ta det så försiktigt jag kan.

Att vara i väntans tider innebär också en psykisk anspänning. Det är spännande att öppna första kartongen och hålla den lilla skapelsen i sin hand. Av erfarenhet vet jag att det är en upplevelse m
ed blandade känslor där besvikelse är första stadiet. Det är nu man upptäcker korrekturfel man borde sett tidigare. Färgerna brukar aldrig vara exakt enligt förväntan. Det finns alltid ett moment av - Jaha, var det så det blev. Efter ett tag växer kärleken till den lille. Det kan bli till en sorts föräldraskap där just min lilla skapelse är ett unikum av förträfflighet. Det är då det är svårt att förstå omvärldens relativa ointresse. Efter ytterligare ett tag normaliseras relationen mellan boken och mig. Då blir boken mest bara en i högen som ska skickas vidare. Ja för vi förlägger själva och det är jag som sköter bokdistribution och fakturering. 

Där är jag inte än. Nu väntar jag med darrigt välkomnande hand på de nytryckta böckerna. Med vetskap om att reaktionerna inför dem kommer att variera den närmsta tiden. 
  • Besvikelse och skam. 
  • Överdriven uppskattning och kärlek. 
  • Förundran över omvärldens ointresse.
  • Normalisering.  
Så som det är när förlossningen skett och inte längre är i väntans tider.

1-10 of 28

Comments