Bloggar‎ > ‎

Bentes blogg

Tidigare meddelanden

  • Hur blev det så här? Hur blev det så här?Igår var jag inbjuden gäst i Lasse och Margaretas Psykologbyrå. Bakom podden finns psykologerna Margareta Berggren och Lasse Övling och de har gett ut ca ...
    Inlagd 2 nov. 2019 05:38 av Bente Kaj Henriksson
  • Egenterapi under vattentramp Egenterapi under vattentrampJag trampar vatten i väntar förlagens reaktioner. De flesta tar upp till 3 månader på sig att svara, en del ännu mer. Det trixiga är att inte ...
    Inlagd 30 okt. 2019 00:28 av Bente Kaj Henriksson
  • Tänk, om jag ändå hade… Tänk, om jag ändå hade…Har hittat en stöttegrupp för barnboksförfattareFör en tid sedan såg jag på FB-gruppen Barnboksförfattare och barnboksillustratörer ett erbjudande om att vara med i ...
    Inlagd 30 sep. 2019 03:09 av Bente Kaj Henriksson
  • En debatt av brösttoner En debatt av brösttonerI drygt två år har jag jobbat med ett barnboksprojekt. Under åren har det kommit att växa på sig och är för närvarande 4 böcker. Bilderböcker ...
    Inlagd 3 okt. 2019 09:35 av Bente Kaj Henriksson
  • Under radarn Under radarnJag har funnits under radarn en tid. Inte visat mig just alls på sociala medier. Folk har undrat hur jag mår. Och ja, jag mådde inte så bra ...
    Inlagd 6 aug. 2019 13:48 av Bente Kaj Henriksson
Visar inlägg 1 - 5 av 53. Visa mer »

Hur blev det så här?

skickad 30 okt. 2019 01:23 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 2 nov. 2019 05:38 ]

Hur blev det så här?
Igår var jag inbjuden gäst i Lasse och Margaretas Psykologbyrå. Bakom podden finns psykologerna Margareta Berggren och Lasse Övling och de har gett ut ca 100 pod-program. Vi pratade om mej.

Jag känner Lasse sedan ca 20 år genom samma nätverksgrupp som träffas några gånger per år. Vi har följt varandras "karriär" och han tyckte att min nuvarande resa kunde passa deras nuvarande tema som har det inofficiella namnet "Hur blev det så här?" 

För mig var det spännande att delta, se hur en studio ser ut och hur en pod-inspelning går till. Undrade också vad jag hade att berätta om min egen "resa" tillsammans med dessa två ytterst professionella och stödjande samtalsledare. Jag var huvudpersonen - en helt ovan situation. Är ju van att vara den som frågar andra om deras utveckling.

Samtalet kom att omfatta hela mitt vuxenliv och lite barndomen med. Om vad som drivit mig att vara så drivande. Sitter kvar med den frågan i stort sett obesvarad och med en undran hur det kommer sig, jag har ju haft så få (inga?) förebilder under uppväxten. Nu när jag sovit på saken inser jag att min mamma nog var en drivande person i och med att hon med kraft bröt upp från en trist hemmafrutillvaro och startade en affär. I det hade hon inte stöd från min pappa men hon gjorde det i alla fall.

Uppenbart är i alla fall att jag har en stark drivkraft i att vara kreativt nyskapande, gå min egen väg och att jag blir som djur i bur om jag placeras i en fålla av vanmakt eller konvenans som inte passar mig. Och så vill jag tydligen göra skillnad i världen.

Vi pratade också om mitt nuvarande bokprojekt Kunskapsnystanet. I korthet:
  1. Pensioneringen gav ny frihet att skapa utan försörjningsbörda och jag kom att utgå från en berättelse om ett av mina barnbarn.
  2. Skissade och skrev, var innovativ i hur man kan delge fakta till barn (finns dock förbättringspotential) och hade gränslöst kul.
  3. Berättelsen svällde över alla breddar efter diverse motgångar och omtag. Hittills var det ett Bente-har-kul-projekt. 
  4. Hittade en ung duktig illustratör som med sina bilder tog projektet till den ambitionsnivå jag själv hade men inte lyckats visualisera. Samarbetet var på djupet värdefullt. Min energi bytte färg av att uppleva ett vi.
  5. När en vaccinationskritisk barnbok nyligen kom ut insåg jag att mitt bokprojekt är viktigt för långt fler än mig själv. Den insikten gav samhällsförbättraren i mig än mer energi. Nu har jag ork som närmar sig det ostoppbara. Trots att refuseringarna börjar komma.
Förberedelser i studion. Tekniker Daniel ställer in mikrofon och instruerar hur (lite) jag kan röra på huvudet.

Psykologerna avslutade samtalet med att berätta vad som fångade och fängslade dem. Det handlade om att jag gått min egen väg, blivit mitt behov av skapande trogen och att jag fortfarande upplever livet som meningsfullt.

En klurig avslutande fråga var vad jag ville förmedla till lyssnarna. Kände mig nollställd. Jag ville inte förmedla nånting. Inte råda någon till något. Men om jag med mitt exempel av att uppleva livet som meningsfullt kan inspirera andra, så, ja, det är OK. Men tro inte att det varit enkelt. 

Upplevelsen av att vara så intressant och lyssnad på med stora öron var närmast omtumlande. Intresset för min resa gjorde att jag blev alldeles hög. Det var nästan som om topplocket gick! Kinderna rosade. Och frågorna och insikterna lever vidare i mig och växer på sig. 

Egenterapi under vattentramp

skickad 28 okt. 2019 07:32 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 30 okt. 2019 00:28 ]

Egenterapi under vattentramp
Jag trampar vatten i väntar förlagens reaktioner. De flesta tar upp till 3 månader på sig att svara, en del ännu mer. Det trixiga är att inte alla lovar att svara. 

Vattentramp på mitt vis innebär att jag faktiskt gör en hel del. Bland annat terapeutar jag mig själv. Och så bearbetar jag manus, laddar för att bli strategiskt aktiv på sociala medier och ställer frågor om mitt projekt över huvud taget har plats i barnboksbranschen så som den ser ut idag.

Manusbearbetning
Författargruppen jag gått med i ger mig värdefull input, som jag samlar på hög. Jag tänker se över karaktärsbeskrivningen och göra storyn i första boken mer spännande. Behåller det mesta av klurigheter i form av metaforer och parallellberättelse. Jag menar att manuset är redan är hyfsat men att det självklart kan förbättras. Därtill har jag visat på fantastiska bilder.

Sociala medier
Planerar att bli aktiv om projektet på sociala medier och då tänka på strategiska målgrupper. I mitt fall är målgrupperna före bokutgivning andra än efter. Hur jag tänker kring detta är värt en egen blogg, så det får jag återkomma till.

Ny energi 1
När författaren till boken Hälsa för barn i slutet av augusti gick ut med att hans bok var den första vaccinationskritiska barnboken tog det hus i helsike i kunskapssverige. Min dotter Tuva tipsade om bråket och messade: ”Dina böcker behövs!” Jag fick en aha-upplevelse om mina böckers roll som bärare av faktabaserad kunskap. De är helt enkelt viktiga och det gav mig en ny energi.


Jag har fått in ett antal refuseringar som motsvarar nära hälften av de förlag som fått mitt manus. Resten kanske inte ens svarar. 

Den senaste refuseringen var intressant på ett sätt att jag fick ytterligare energi. I FaceBookgruppen Barnboksförfattare och barnboksillustratörer skrev jag ”Hur ska jag uppfatta den här refuseringen? Som en uppriktig vilja att jag ska återkomma med ett bearbetat manus för trolig utgivning eller som ett flagrant försök att mjölka pengar från en författare som är körd?”

Här är vad förlaget skrev och jag har anonymiserat det.
"Hej!
Tack för förtroendet att få läsa ditt manus.
Tyvärr passar det inte in hos oss i dagsläget, men vi hjälper dig gärna att ge ut det själv om du vill.

Vi kan också erbjuda en lektörsutlåtande om du vill jobba vidare med din text. För 1995 kronor + moms gör vår redaktör ett lektörsutlåtande, där får du reda på vad som bedöms vara de starka respektive svaga punkterna hos din text i fråga om story, dialog och språk. Därifrån kan du välja att jobba vidare med texten på egen hand, men du får också en prisuppgift på vad det kostar att få professionell redaktörshjälp under hela textarbetet. Därefter kan du skicka in manuset igen till oss och eller andra förlag.

Att arbeta tillsammans med en redaktör är ofta det bästa sättet att både lyfta sin text och utvecklas som författare. Med ett extra par tränade och kritiska ögon går redaktören igenom ditt manus och hjälper dig att göra hela manuset lika bra som de bästa delarna. Tillsammans för ni en dialog för att utveckla textens starkaste sidor och stadga upp de svagare - tills både du och redaktören känner er nöjda med slutprodukten.


”Jobbet som redaktör innebär att ta texter från nittio procent till hundra. En redaktörsgenomgång är ofta det som gör skillnaden mellan en bra bok och en riktigt bra bok.” - Märta Elf, redaktör på Idus, Visto och Stellar förlag
”Det känns jättebra med redaktörens synpunkter och tankar. Jag har köpt det mesta rakt av, så nöjd är jag!” - John Carling, författare
”Redaktören visade hur min text skulle kunna bli bättre. Hur jag som författare skulle kunna kliva upp ett steg. Utan henne hade jag fortsatt skriva som jag alltid gjort. Tack vare henne kommer jag nu istället att skriva som jag alltid velat göra.” - Jan-Erik Ullström, författare

Återkom också gärna med fler manus framöver.
Varma hälsningar NN. (Namn, förlag o kontaktuppgifter)"


Jag fick en hel del värdefulla svar om hur brevet kan tolkas.

Egenterapi 1
Men så var det en person som uppmuntrade mej. ”Jag tycker inte du ska känna dig körd” och lite senare ”Håll näsan över vattenytan och fortsätt paddla 🤓😊! Förr eller senare kommer du känna sand mellan tårna.” 

Det här irriterade mig. Som om jag kände mig körd och inte hade näsan ovanför vattenytan! Och jag ställde mig frågan varför jag blev irriterad och trängd av dessa vänliga kommentarer. Känslan väckte minnen från förr. Tillfällen då jag blev inföst i en fålla av maktlöshet, vanmakt och inget manöverutrymme.

Min pappa förväntade sig att jag skulle studera och behaga, inget mer. Där skulle jag vara, enligt honom. Det passade mig inte alls. Mitt liv har aldrig gått ut på att behaga. Nyfikenhet och kunskapslust passar däremot.

Under en studievecka för inte så länge sedan skulle vi jobba med vår förmodade ångest inför att forska. Det var fullkomligt irrelevant för mig att förväntas ha ångest. För mig var uppdraget okomplicerat och roligt. Jag blev skogstokig och säkert en riktigt vidrig student. Ångestfållan passade inte. 

Liknande känsla kom jag i kontakt med nu när jag antogs tycka att jag var körd som författare och behövde muntras upp. Den fållan passar inte heller. Förlåt du som var så vänligt uppmuntrande. Den här irritationen handlar enbart om mig själv.

Ny energi 2
I dessa trängda situationer händer något med mig som mer liknar naturkraft än något annat. Det är en sorts dom-ska-få-se-vem-dom-har-att-göra-med-kraft. Det händer nu.

Ställer nya frågor 
Jag lade manuset på hyllan en tid och började ställa frågor om sammanhanget i vilket jag agerar. Förlagsbranschen. En bild kom för mig. Såg ett antal nyckelhål som mitt projekt Kunskapsnystanet och jag som författare har att passera. 

Totalt ges i Sverige ut ca 13500 böcker (2018). 
Av dessa är 17% barnböcker. 
Av barnböckerna är 20% faktaböcker. 
Av faktaböckerna är gissningsvis ungefär 0% sådana som vidrör mänsklighetens ödesfrågor. I den kategorin finns mitt projekt Kunskapsnystanet. 
Dessutom är jag debutant. Av alla utgivna barnboksförfattare är mindre än 5% debutanter. 

Lite uppmuntrande är dock att barnboksutgivningen ökat 230% de senaste 25 åren, från ca 1000 utgivna böcker 1995 till ca 2300 år 2018. Källa Svenska förläggareföreningen, https://www.forlaggare.se/den-totala-bokutgivningen-i-sverige. E-böcker och ljudböcker ingår inte i statistiken. Framför allt är ljudböcker på stark frammarsch.

Egenterapi 2
Här kommer den andra självterapeutande sejouren där jag både ställer frågorna och svarar: 
- Bäddat för maktlöshet? 
- Ja, alltså, oddsen är inte på min sida. 
- Vad göra? Lägga projektet åt sidan och göra nåt annat?
- Nej, inte än. Inte nu. Det här är för viktigt och roligt för att kastas i bort.
- Bearbeta manus? 
- Javisst. Tillsammans med ett förlag. Men inte nu. Ett något bättre manus gör varken till eller ifrån just nu. 
- Men vad KAN du göra då? 
- Jag får väl göra som Signe, huvudpersonen i mina böcker, ta saken i egna händer. 
- Vad innebär det? 
- Jag får till att börja med väcka medvetenhet om förhållandet i förlagsbranschen. Hos mig själv först. Och aktivera influensers. 
- Se där. Där har du dina strategiska målgrupper för tiden före dina manus antagits. 
- Ja, typ.
- Egenutgivning då?
- Njae, inte i nuläget. Det räcker gott med att landa i Kunskapsnystanets 4 böcker utgivna av ett kvalitetsförlag.

Vill veta mer om branschen 
- Den fråga jag nu närmast ställer mig är om det är som jag tror, att det inte ges ut några faktaböcker för barn inom vad som är att betrakta som mänsklighetens ödesfrågor och långsiktigt hållbarhet. 

- Alltså, vad handlar förlagens faktaböcker för barn om, egentligen? 
- Dinosaurier, djur och natur, människorkroppen, stjärnor och planeter och lite mulle-mek, svarade dotter Tuva när jag pratade med henne. 

Det här blir intressant. Redan har jag upptäckt böcker om väder och klimat, så jag är redan lite fel ute i mitt antagande. 

Tänk, om jag ändå hade…

skickad 29 sep. 2019 21:49 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 30 sep. 2019 03:09 ]

Tänk, om jag ändå hade…
Har hittat en stöttegrupp för barnboksförfattare
För en tid sedan såg jag på FB-gruppen Barnboksförfattare och barnboksillustratörer ett erbjudande om att vara med i en författar-stötte-grupp. Två platser var lediga. Ett längre tag har jag känt behovet av kollegor och att jag nog ska ta initiativ till att bilda en liten stöttegrupp att byta sksrivandets erfarenheter med. Nu kom den stekta sparven flygande och jag anmälde mig omedelbart. Efter en kort stund återkom jag med ett förtydligande om hur väldigt angelägen och motiverad jag var. Efter en del granskande frågor accepterades jag av gruppens moderator. Min merit är att jag är gammal! Eller som hon uttryckte det – Vi har ingen farmor/mormor i gruppen.

- Yesss!

Hur läser man andras manus?
Manus på 4 sidor skulle vi lämna in i förväg. Tre manus hade jag att läsa till min första träff.

Jag läste dem med osäkerhet om vad jag skulle fokusera på. Hur gör man? Vilket fokus ska jag ha? Vilken är målruppen? Etc. Jag läste först tyst och därefter högt för mig själv och sen noterade jag vad som hände med mig. Mina undringar, känslor, kommentarer… och med det gick jag till första träffen i tisdags på Café Kafferepet nära Centralen.

Vi var 5 personer som presenterade sig för varandra och därpå lite snack om spelreglerna. Och så var vi igång. Jag själv bidrog med att berätta om vad som hände med mig då jag läste manusen. Helhetsintrycket, liksom. Andra hade synpunkter på ordval, språkets trovärdighet, händelseförloppet, … 

Sammantaget blev det en palett av synpunkter som var och en hade att ta till sig efter eget val. 

Att ta emot synpunkter är min styrka
Jag valde att som manus delge de första uppslagen ur första boken i Kunskapsnystanet. De synpunkter jag fick var omtumlande och tuggbart. Som 
t ex att språket som jag tillskriver min huvudperson är över hennes ålders. Tjatig start med sida upp och sida ner med hennes symtom utan att berättelsen tar fart. Hennes nördiga karaktär märks inte. Det blev snack om bifigurerna – kontentan blev att utveckla Alter, kanske till flera olika karaktärer varav en är rejält stödjande eller ta bort henom. Nysta, som ställer reflekterande frågor till läsaren uppskattades. De ifrågasatte beskrivningen av sjukhusbesöket och provtagningen (den är faktagranskad) och tyckte att hon borde få bli inlagd på sjukhus också. Föräldrarnas roll var oempatiska, tyckte en. Intressant projektidé tyckte flera. Osv osv.

Jag har själv snuddat vid tanken på att Signes karaktär skulle förtydligas i starten och att det blev tjatigt med symtomen sida upp och sida ner. När de synpunkterna kom blev det som om jag alltid tyckt så själv! De landade alltså i god jord. Annat ska jag tugga på och kommer inte att köpa allt. 

Sammantaget känner jag mig väl rustad att ta emot synpunkter. Jag är varken ett pansar som inte tar in något över huvud taget eller en amöba som tar in allt. Men jag är stark i vad jag vill uppnå och vad jag inte tummar på. På det hela taget är jag så oändligt tacksam över att ha tillgång till denna grupp länge. 

En rekommendation
Efteråt, på väg till tunnelbanan, pratade jag med moderatorn om hur hon tänker sig manusinlämningsprocessen. Hon menar att manus behöver läsas av flera och att författargruppen är ett bra forum. Därefter en lektör och sist en korrekturläsare. Innan man lämnar manus till förlag. Och då pratade vi inte ens om bildmanus.
Eftertänksam. På gränsen till fördömande. Eller hoppandes.

Hur har jag gjort? 
Jag har låtit en handfull vuxna allmänt kloka personer läsa alla fyra böckerna (jag tror till och med det var på den tiden då manuset inte var uppdelat på fyra böcker) i ett svep och inser att jag inte gett läsarna förutsättningar att göra ett bra läsjobb. De fick ett överväldigande material att ta sig an som var svårt att sortera i. Sammantaget storknade de och reagerade med bu eller wow. 

Framför allt har jag läst valda delar för mina barnbarn, lite nu och lite då. Det har varit uppmuntrande för de har tyckt att det varit kul, frågat efter mer och jag märker att de lärt sig massor. Häromdagen skröt Hedda (nyss fyllda 8 år) med att hon visste allt värt att veta om immunförsvar. 

Och så har jag ju samarbetet med min favoritillustratör kring några provuppslag och varit beställare av både vilket känsla bilderna ska ge och av faktainnehåll. Det har också varit en energikick.

Självkritiken kommer kravlande över mig
Tänk, om jag ändå hade… 
  • Gett läsarna bättre förutsättningar, t ex gett dem greppbara delar av manus att tycka till om.
  • Läst för fler barn.
  • Haft författarkollegor att bolla med tidigare. Det är guld med stöttande skrivarkollegor.
  • Lugnat mig med att lämna manus till förlag redan nu. Jag kände som om jag av någon anledning hade bråttom. Jagad liksom, av andra och framför allt av mig själv.
Men gjort är gjort. Jag är ett blåbär som inte förstod bättre. Jag är debutant och inne i ett helt nytt sammanhang (barnboksutgivning) som jag inte vet mycket om. Vad begär jag? Ganska destruktiva tankar, kan jag tycka. Det är som om jag kräver att vara erfaren innan erfarenheterna är gjorda. 

Om jag nu vänder på resonemanget 
Inget är förstört. Allt går att fixa till. Det går att komma igen. Jag kan se till att göra allt det där som jag ännu inte gjort. Jag kan följa rekommendationerna till punkt och pricka. Ge projektet mer mognadstid. Ge vuxenläsare bättre förutsättningar. Läsa mer för fler barn. Bearbeta. Lämna till lektör. Och korrekturläsare. 

Just nu tänker jag sitta ganska still i båten, samla på synpunkter inklusive förlagens fåordiga refuseringar. För de har börjat droppa in. Plan B börjar bli utstakad.

Men å vad jag vill samarbeta med ett förlag redan nu
Allra helst skulle jag vilja göra dessa förändringar tillsammans med ett förlag och få med deras synpunkter under resans gång. Å vad jag skulle uppskatta att ett förlag tog sig an projektet. Ååååå.

En debatt av brösttoner

skickad 5 sep. 2019 07:06 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 3 okt. 2019 09:35 ]

En debatt av brösttoner
I drygt två år har jag jobbat med ett barnboksprojekt. Under åren har det kommit att växa på sig och är för närvarande 4 böcker. Bilderböcker. Faktaböcker. Under projektnamnet Kunskapsnystanet. För vetgiriga barn från 6 år.
Detalj från första bokens om slag. Bild Anna Pers Bräcke.

Första och andra boken handlar om borrelia och medicinkunskap för barn. Jag har låtit huvudpersonen Signe bli sjuk och frisk igen, ta reda på och förklara hur borrelia sprids, vad bakterier och virus är, hur antibiotika och vaccin påverkar, vad immunförsvar och resistens är och till och med hur det hänger ihop med folkhälsan. Till detta även lite medicinhistoria, dvs hur det kommer sig att vi vet det vi vet.

När jag hittade och anlitade förträffliga illustratören Anna Pers Bräcke fick projektet den skjuts jag behövde för att lämna "babyn" ifrån mig. På senare tid har jag skickat manus på de två första böckerna till ett antal förlag. I skrivande stund har jag fått 3 refuseringar och merparten har inte svarat än.

I slutet av augusti utkom en bok, Hälsa för barn, text Stefan Whilde, bild Louise Nocky, på Recito förlag. Författaren gick ut med att det var den första vaccinationskritiska barnboken i Sverige. Omgående väckte boken följare på sociala medier och tung kritik både på sociala medier och bland etablerade större tidningar och de medicinlärde. Först ut var ETC som beskrev bokens innehåll som starkt vaccinationskritiskt och därmed livsfarlig. Kort därefter drog både Adlibris och Bokus in den från sitt utbud. De kritiska rösterna skräder inte orden: livsfarlig, snudd på brottsligt smaklöst, motbjudande, historielös etc.

Författaren Stefan Whilde har gått ut i media och kallat detta för ett drev och liknat det med Kristallnattens bokbål. 

Brösttonerna i debatten visar på att 
detta är angelägna frågor för folkhälsan. 

Jag själv har funnit de här händelserna högintressanta. Båda har vi som målgrupp barn och deras anhöriga. Han sjunger homeopatins lov. Jag sjunger den faktabaserade kunskapens. 

Jag bestämde mig för att köpa Hälsa för barn och inte uttala mig förrän jag läst den. Idag kom den. 38 snabblästa sidor för 194 kr. 

Med välvilliga glasögon tycker jag att han varit fyndig i att förklara immunförsvar som om det vore en människa (kallad Will Power, anspelande på vilja och kraft). Illustrationerna är tilltalande, boken är lättläst. Jag sympatiserar med ambitionen att berätta hur vi håller oss friska. Jag sympatiserar också med passionen bakom budkapet i boken. Här stannar mina lovord. Dramaturgiskt lämnar den mycket övrigt att önska. 
Och i det stora hela tar jag avstånd från det direkta och fördolda budskapet. 

Så var det då budskapet om den etablerade läkekonsten i allmänhet och vaccination i synnerhet. Han verkar mena att traditionell läkekonst befattar sig med sånt som kroppen klarar av själv och att gipsa brutna ben och borde ägna sig enbart åt det senare. Han tillskriver inte läkekonsten att vara grindvakt mot det banala och ta hand om det allvarliga. 

När det kommer till vaccination säger kritikerna ”Boken lovar att det finns fullgoda substitut till vaccin: vitaminer, fett, solen, kokosolja, skratt och lek.” Då har de agerat fan när han läser bibeln. Stefan 
Whilde propagerar inte för substitut till vaccin, i alla fall inte så som jag läser boken, men han säger att vissa sjukdomar som mässling, röda hund och vattkoppor är naturliga och bra att få för de stärker immunförsvaret. Vet han då inte om att vaccin är ett försvagat smittämne som stärker immunförsvaret? Rena homeopatmedicinen om man med det menar medicin som är hjälp till självhjälp.    

Stefan Whilde är alltså inte tydlig med sitt vaccinationsmotstånd i boken. Det är han däremot i sin presentation av den. Det verkar vara en mediastrategi att få boken omtalad och med det lyckades han.

Men varför bryr jag mig? Jo, för jag talar i egen sak. Men också i folkhälsans. Här sitter jag med två outgivna böcker som ger vederhäftiga kunskaper om det Stefan Whilde ger sig på att förklara. I mitt tycke har han gjort det så förenklat att det blivit både ointressant och okunnigt. 

Med nämnda undantag (Hälsa för barn) och en landstingsutgiven bok (Förkylt) finns ingenting utgivet på svenska om bakterier, virus, vaccination etc. för barn. På engelska och tyska finns massor.

För några månader sedan var jag på Vaccinationsdagen anordnad av Folkhälsoinstitutet. Där var hundratalet vård- och skolfolk, någon enstaka läkemedelsrepresentant och jag. Man skriker efter vederhäftig litteratur som förklarar vaccination för barn och deras anhöriga. 

Den ökande spridningen av bakterieresistens och konsekvenserna av den ökande vaccinationskritiska rörelsen utgör ett av de stora hälsohoten i världen. I det skenet blir det utomordentligt viktigt att ge faktabaserad kunskap till alla, inte minst till barn. 

Till kvalitetsförlagen skickar jag en vädjan. Gör er bildningsinsats nu, innan den faktaresistenta rörelsen tagit makten och dominerar marknaden. Se till att täppa igen det kunskapshål som den obefintliga litteraturen står för. 

Kunskapsnystanet förmedlar kunskap som bygger på forskning och beprövad erfarenhet och har faktagranskats. De har en dramaturgi som följer huvudpersonen Signe genom sjukdom, lärdom, personlig utveckling och så småningom ansvarstagande. Hon är något alldeles extra och behöver få komma ut ur den digitala garderoben. 

Under radarn

skickad 5 aug. 2019 12:25 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 6 aug. 2019 13:48 ]

Under radarn
Jag har funnits under radarn en tid. Inte visat mig just alls på sociala medier. Folk har undrat hur jag mår. Och ja, jag mådde inte så bra för en tid sedan. Självförvållat hade jag på tok för många åtaganden och fick alls inte tid för det jag egentligen vill ägna mig åt, nämligen mitt skrivande. Nu har jag tagit mig ett rejält tag i kragen.

Växlande molnighet
Härom dan var jag på Urkultfestivalen i Näsåker och lyssnade på Emil Jensen som på flera olika sätt talade om vår dragning till ytterligheter av uttryck när tillvaron för det mesta rör sig mittemellan. Om långsamma förändringar som inte har nyhetsvärde, då de rör sig under radarn. Han sjöng en visa om växlande molnighet som gav mig aha-upplevelser. Livet är lite som växlande molnighet, det varierar. Ömsom sol, ömsom regn, en och annan åskknall, men allra mest är det växlande molnighet.

Under min radar
Under min radar har följande hänt. Mitt barnboksprojekt har tagit fart igen efter ett halvårs träda. Fyra böcker ska det ska bli om jag får råda. Två av dem har jag intensivjobbat med på sistone.

Jag har poat på alldeles själv, skrivit i det fördolda utan syfte, långsamt har ett syfte växt fram, det har runnit till, jag har kört fast, gått vidare, kreerat, haft både stöttande tummenuppare och kritiska tummennerare, pausat, kommit igen. I backspegeln syns att jag har hållit på i flera år. 

En stötesten har hela tiden varit illustrationerna. Ska jag illustrera själv eller ska jag finna mig en duktig illustratör som kan tillföra extra dimensioner? Har ägnat många timmar åt att spana in illustratörer. Gudarna ska veta att de är många och en del är verkligen mycket duktiga och några skulle passa mitt projekt.

Poetiska illustrationer
Många vänner har sagt till mig att du ju kan illustrera själv. Och ja det kan jag ju. Men jag kan inte vara den där andra parten som tillför ännu mer än vad jag redan tillfört. Och jag håller inte måttet, det är ett för stort projekt för mig att ratta allt själv. Jag önskar kreativ input och stimulans från en samarbetspart och jag vill att projektet ska växa av samarbetet. Illustrationerna ska förmedla en stämning, närmast förtrollning, och stimulera nyfikenhet, spänning, fascination, upptäckariver, stora och små känslor blandat med snustorra fakta. De ska vara en sorts poesi, som är svår att förmedla i ord. Man ska vilja bläddra vidare och förundras, uppslag för uppslag.

Med denna först diffusa och senare alltmer klarnande idé om illustrationernas roll gick dagarna, veckorna, månaderna, ja faktiskt åren utan att jag fick rätsida på frågan.

För en kort tid sedan hittade jag en FaceBook-grupp Barnboksförfattare och barnboksillustratörer. Tänkte att jag skulle fördjupa mig i vad gruppen har för sig sen, nån gång, i framtiden. 

I flödet av bilder dök en bild upp som fångade mitt intresse. Jag spanade in konstnären och blev än mer intresserad. 

                - Där är hon ju, min illustratör! 

Anna Pers Bräcke heter hon. Kolla www.annapersbracke.com eller @annapersbracke på Instagram.

Det visade sig att hon nyligen är utexaminerad designer från HDK i Göteborg. Jag tog kontakt, hon svarade, vi pratades vid på telefon, hon fick ta del av hela mitt mastiga material, vi stämde av värderingarna som böckerna ger uttryck för, vi träffades, kom överens, skrev avtal och ja, nu samarbetar vi. Hon bor på västra sidan av Sverige och jag på östra. 

Jag har fått precis det jag önskade mig - kreativ input på ett mycket konkret sätt. Samarbetet har varit en energikick för mig, jag har haft så himla kul, och det har hon också. 

På tips från Anna har jag graderat upp min skissande utrustning, som tidigare bestod av en stor hög tusch- och blyertspennor och kautchuk. Numera äger jag en iPad Pro med digital ritpenna och programmet Procreate och gör alla uppslagsskisser digitalt. Det tog någon dag att lära mig och ytterligare några dagar att digitalisera alla uppslagsbilder. När det väl var gjort är det lätt att ta bort eller lägga till utan att behöva rita om hela bilden och skanna in den på nytt. Mycket arbetsbesparande. Dessutom roligt. (Både dotter Tuva och mina barnbarn tycker också att det är väldigt roligt att rita i paddan. Först fick de härja fritt och jag blev vansinnig för att de ändrat precis alla inställningar. Nu har jag lärt mig och förmedlat vad de får och inte får göra. Fantastiska bilder, faktiskt. Deras orädda utforskande av teknikens möjligheter imponerar.) 

Nåväl. Mitt bokprojekt är på väg att bli vårt. Med Anna som illustratör har projektet fått en dräkt som svarar mot den ambitionsnivå jag har. Inom en eller två veckor får några av Sveriges mest potenta förlag bild- och textmanus på två böcker att ta ställning till. 

Att vara barnboksdebutant är som att tråckla en kamel genom ett nålsöga.  Det vet vi båda, men Anna lägger till:

                    – Ja-a. Men det är inte omöjligt.

Bilderna av Anna Pers Bräcke är detaljer ur barnboksprojektet. 
Bilderna i sin helhet och i sitt sammanhang är än så länge förbehållet de förlag som jag skickar manus till inom kort.

Nu mår jag mycket bra

skickad 13 juli 2019 02:48 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 14 juli 2019 01:38 ]

Nu mår jag mycket bra
Långsamt börjar mina kreativa krafter komma tillbaka. Trycket på axlarna minskar successivt.

För en tid sedan gick jag med i en FaceBook-grupp Barnboksförfattare och barnboksillustratörer med tanken att spana in den senare, när jag kommit igång med bokprojektet igen. En bild i gruppens flöde fångade dock mitt intresse. Vilka bilder hon gör!
- Där är hon ju, min illustratör, tänkte jag. Samarbete med en illustratör av den kalibern skulle höja intrycket av bokprojektet rejält och svara mot den höga ambition jag har.

För att göra historien kort – vi samarbetar nu. Vi har träffats, lärt känna varandra lite mer, skrivit avtal om uppdragets tidplan, rättigheter och pengar, kreerat bokprojekts format, layout-grepp och sätt att samarbeta. Hon gör både layout och bilder till två uppslag och ett bokomslag för att visa hur jag (vi) tänker kring böckernas, och projektets, visuella ton och mission. Vi tänker lika kring det visuella, bygger vidare på varandras idéer, jag i det stora hela och hon i detalj på de uppslag hon (vi) valt att hon ska jobba med. Samarbetet är SOM EN DANS där jag för och vi blir dansanta och effektiva tillsammans. Det verkar dessutom som om njutningen av dansen är ömsesidig.

Jag går med känslor av ”Never in my life time” och ”För bra för att vara sant” och väljer att njuta av detta delprojekt som har syftet att få förlag intresserade. Om förlag nappar finns dock framtida faktiska begränsningar i att snabbt producera. Men det får inte hindra nu. Det får bära eller brista, för NU KÖR VI.

Av henne fick jag tips om digital ritutrustning som jag varit på jakt efter länge. Nu är jag ägare till en egen iPad pro med en digital penna och ritprogrammet Pro create. Tidigare har jag skisserat böckernas uppslag för hand, skannat in och lagt till manus. En ändring har gjort att jag måste rita om hela bilden, skanna igen och … Ja, du förstår. Nu ritar jag direkt i Pro create och skickar filen till min dator. Ändringar gör jag i filen och skickar den till datorn igen. MYCKET ARBETSBESPARANDE.

Hej då, mina pappersskisser på de fyra böckernas omslag och uppslag. De består av 20-30 uppslag vardera, vars öde är att förpassas till papperskorgen. 

Nyss såg jag på nätet natt man kan skanna bilder och dokument genom att fota med sin mobilkamera. Har laddat hem appar. Ser ett av mina träliga projekt få sitt arbetsbesparande förverkligande. I min källare har jag nämligen en massa pärmar, brev, foton efter min mamma. Jag har inte kunnat slänga materialet och vill heller inte att de ska stå där i min källare och ta plats. Inte för att jag tänker kasta mig över detta digitaliseringsprojekt just nu. Men nu vet jag hur jag ska göra. Nån gång. 

Sånt här händer när man är i flow. Det bara kommer till en, lätt och till synes utan att man ansträngt sig. 

SÅ DET KAN BLI.

Jag har inte mått bra

skickad 13 juli 2019 02:35 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 13 juli 2019 05:47 ]

Jag har inte mått bra
Hela våren är som ett enda töcken av arbete, åtaganden, stress, sömnproblem och trötthet. Allt självförvållat. Alla mina jobb (personlig assistent och tentamensvärd, trafikservicevärd) och på det ordförandeskapet i vår Brf ledde mig spikrakt mot den så kallade väggen. Jag hade full pott av varningssignaler för att få utmattningssyndrom.

Tuva hjälpte mig med ett verktyg, Livskompassen, att göra något åt situationen. Det är ett dialogbaserat insiktsverktyg som kopplar effekterna av vad jag gör här och nu med det jag vill uppnå i framtiden. Det blev uppenbart att framför allt ordförandeskapet i Brf inte bidrar till att bygga min attraktiva framtid.

En period av växande ångest följde. Jag lade motvilligt mitt älskade bokprojekt Kunskapsnystanet på hyllan. Tyckte att jag svek, lurades, förlorade effekten på tagna men inte fullföljda initiativ mm om jag skulle trappa ner engagemanget i Brf. Men jag tog mig själv i kragen, satte upp stöd runt mig och prioriterade mitt eget välbefinnande.
Nu är jag inte längre ordförande, ”bara" sekreterare och drivande projektledare av ett antal rätt stora projekt. Det tog flera månader att mogna i beslutet, kommunicera det till berörda, stå upp för det vid det konstituerande styrelsemötet under årsstämman i maj och efteråt att introducera ordförandeuppdraget till efterträdaren. Jag är inte heller trafikservicevärd på pendelstationerna, men har behållit mina jobb som personlig assistent (sisådär 30-40-50% arbetstid) och tentamensvärd (ca 20%).

Jag inte bara tvärbromsade precis innan jag slog i väggen, jag tvärvände. Nu sover jag bra på nätterna, har kunnat återuppta engagemanget i bokprojektet och livet känns roligt igen. Dessutom inser jag att det bästa jag kunde göra för vår Brf var att backa, för nu är engagemanget mera jämnt fördelat bland ledamöterna i styrelsen. Jag har också initierat stadgeändringar som påverkar förutsättningarna för få en robust förvaltning: en fungerande kedja av rekrytering av styrelsemedlemmar och kunskapsöverföring mellan gamla och nya i styrelsen.

Nu mår jag bra igen. I detta nya tillstånd händer det intressanta saker som jag tänker beskriva i en annan blogg. Tillståndet brukar kallas FLOW.

Prepper

skickad 22 apr. 2019 06:25 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 22 apr. 2019 06:26 ]

Prepper

En längre tid har jag tänkt att jag ska skriva en framtidsfullmakt. Det är för att säkra att det finns någon som kan och får ta över mitt beslut över liv den dagen jag själv inte kan fatta beslut för mitt eget bästa. Eller kort sagt, en som tar över då jag gått in i dimman. 

Jag har haft span på föreläsningar om framtidsfullmakt som ges av Blomsterfonden. De blir snabbt fullbokade och jag har inte alltid kunnat komma de tider som erbjudits. En gång gick jag på en, vad jag trodde var kombinerad föreläsning om testamente och framtidsfullmakt, men det visade sig bara gälla testamente. Först blev jag besviken, men sen visade det sig vara en jättebra föreläsning som jag hade nytta av. Jag insåg att jag ska skriva testamente som säger att det mina barn ärver är enskild egendom. Nåväl. 

Jag har förberett mig genom att göra ett utkast till framtidfullmakt på egen hand. Den 5e april var det äntligen dags för en föreläsning i ämnet. Den var precis så matnyttig som jag hoppades. Lärde mig bl a att

  • Framtidsfullmakten ska innehas av bara ett av mina barn, inte alla tre. För om alla tre är fullmaktshavare så måste alla vara med om alla beslut och åtgärder. Det blir opraktiskt. Däremot kan jag ange en successionsordning. Om inte den ene kan eller orkar, så ges uppdraget till nästa osv.
  • Det juridiskt korrekta sättet att uttrycka mina behov är ... fullmakt att företräda mina ekonomiska och personliga angelägenheter vilket innebär att förvalta egendom, bevaka rätt och sörja för person. Jag hade beskrivit detta med betydligt fler rader än så.
  • Jag ska skriva in begränsningar från detta om jag vill ha sådana.
  • Om fullmaktshavaren får sälja min bostadsrätt så ska det stå.
  • Jag kan ersätta fullmaktshavaren för jobbet. Det vill jag. Har sett hur snett det kan bli i syskonskaror där det syskon som bor närmast drar det tunga lasset och får vare sig ersättning eller tack för jobbet. Åratal av sjukhusbesök, handlande, bankbesök, klädköp, dagliga telefonsamtal etc. Nivån kan förslagsvis vara den som en god man får är enligt Handelsbalkens regler ½ basprisbelopp och den är skattepliktig.
  • Vem bestämmer när fullmakten ska gälla? Jag har bestämt att det ska vara fullmaktshavaren. Det kan också vara någon annan, en domstol eller läkare. Domstolar remitterar till läkare, som inte är så glada åt detta uppdrag, då det kan äventyra deras relation med patienten då de, så att säga, sitter på två stolar.

Jag gick hem och reviderade min skiss och skickade till barnen på remiss. Äldste sonen är den av mina 3 barn som reagerat och han var snabbt på. Hade en rad petimetriga och mycket bra synpunkter. Han undrade om när ersättning ska utgå då det realistiska är att jag blir stegvis dimmig.

Det fick mig att inse att jag också ska skriva en generalfullmakt och även realisera det där testamentet.

Nu har jag gjort utkast på alla tre dokumenten. Generalfullmakt, framtidsfullmakt och testamente.

Berättade om detta för Tuva och Leo. Inte för att Tuva skulle behöva ta ställning och tycka till just nu, men bara så hon vet att jag har utsett henne till innehavare av båda fullmakterna och att hon ska veta att det snart finns ett testamente också. Stackarn. Jag uttryckte också min nöjdhet över att ha tagit dessa mått och steg i tillvaron. Känner mig så klok och förutseende.

Leo kommenterade. 

- Du har blivit en prepper, Bente.

(Hejdlöst rolig kommentar tycker jag.)

Jag ska bara

skickad 28 feb. 2019 05:08 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 28 feb. 2019 08:21 ]

Jag ska bara 
Projekt Kunskapsnystanet består idag av 4 böcker om Signe.

Sedan en tid skriver jag om min process att skriva en barnbok. Då hette boksprojektet Signes medicin. Det växte och växte och till slut insåg jag att det behöver delas upp. Det fick ett nytt övergripande projektnamn, Kunskapsnystanet,  som består av 4 barnböcker.  

Jag har inhämtat återkoppling från några utvalda personer. De har sett manus på den tiden som projektet var en enda bok. Det var, inte förvånande, både intressant och värdefullt. Jag tackar alla er som gav tid att läsa och återkoppla. 

Synpunkterna representerade 180 grader, de som var starkt för och de som var starkt emot och just ingen däremellan. Jag förbereder mig för att, om böckerna nu blir utgivna, kommer att möta just det. 

Förespråkarna 
Spännande och aktiverande för barn. 
Fascinerande kunskapstrappa. 
Rolig. 
I tiden. 
Viktig kunskap presenterad för barn, även läsvärt för vuxna. 
Utvecklingsbart material > e-bok, ljudbok, animeringar till TV-program. 
Fängslande saga (del 4). 
Faktaspäckat och tänkvärt, konsumeras lämpligen i mindre bitar. 
Bara måste ges ut, förlagen kommer att hugga.

Avståndstagarna 
Olika målgrupper för de olika delarna. 
Språket – både under och över målgruppens nivå. 
Allt är serverat, rimmar inte med modern pedagogik. 
Stimulerar inte läsaren till eget utforskande. 
Del 1-3 är faktabaserade, del 4 är politisk – varför? 
Det här är ju din resa, inte ett barns. 
Ambitiös, pretentiös = utestängande, elitistisk, odemokratisk och bara to much. 
Finns ett och annat fyndig grepp men är på det hela taget osmaklig. 

Har tuggat och svalt respektive spottat ut
Med både förespråkarnas och avståndstagarnas röster i knät har jag tuggat och känt efter var jag själv står. Jag är varken medicinare, pedagog, forskare eller filosof, men som författare tar jag mig friheten att beröra dessa ämnen och jag tar mig friheten att ta barn med mig på en resa som delvis är min egen. Om det pedagogiska tänker jag att barn behöver få både serverad och självupplevd kunskap. Bara det ena blir fattigt, det tror jag helt enkelt inte på. Mina böcker serverar kunskap och det står jag för. Dessutom inom områden där det finns lite eller ingen svensk barnlitteratur.

Igår träffade jag min medicinska faktagranskare MB. Det var skönt att tugga synpunkterna med henne. Jag hade viss oro att hon kanske skulle vilja överge projektet så som det växt till sig. Det visade sig att vi tycke väldigt lika och det blev lätt för mig att se vad jag vill göra härnäst.

Att göra härnäst 
Jag ska ha fler faktagranskare – utöver medicinsk faktagranskare även en pedagog och en forskare (forskningsmetodik), bingo om det är en och samma person.
Aktivitetsmaterialet för barn skall utvecklas. Kanske komplettera med handledning till föräldrar och skolfolk och utesluta kunskapskollen.
Mamman i berättelsen ska ersättas med mormor.
Del 3 Signe forskare ska bearbetas rejält, men först i ett senare skede.
Del 4 Signe rebell likaså. De förebilder Signe möter kan jag ge fiktiva namn för att minska nutidsdateringen.
Jag ska fokusera på att få iväg manus till bok 1 o 2 till förlag nu snart, men ändå beskriva översiktligt hela bokprojektet med dess kunskapstrappa.

Om projektet är osmakligt eller fascinerande lämnar jag därhän, det må ligga i läsarens knä. Helt uppenbart är att min intention att inspirera och väcka nyfikenhet kan uppfattas som motsatsen. Kanske är det bra att böckerna väcker starka känslor för eller emot? Då berör de i alla fall. Överlämnar till förlag att bedöma om det är värt att ge ut. 

Nu är jag ivrigare än någonsin. Men det dröjer nog ytterligare en eller några månader innan jag skickar manus. För som Alfons Åberg säger, först ska jag bara...

Bara en liten förändring till

skickad 10 feb. 2019 22:03 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 11 feb. 2019 06:28 ]

Bara en liten förändring till
Att ta emot feedback är en tidsödande konst.

Nu är det över en vecka sedan jag berättade om bokprojektet för en mindre grupp vänner. Sedan dess har jag tuggat och tuggat på deras matthet över omfattningen, synpunkter om bristande stringens, moraliska budskapet, utgivningsform etc.

Jag har landat på olika sätt och det har tagit sin tid.

Den politiskt moraliska budskapet vill jag behålla och snarare förstärka.

Jag vill inte satsa på egenutgivning, det är en sista utväg.

Jag vill ha den här komplexa berättelsen som bygger vidare i en sorts moralisk-filosofisk kunskapstrappa. Men målgruppen blir bara otydligare och otydligare för var nivå, det har jag känt länge men inte riktigt vågat ta konsekvensen av.

Bilderbok, ja visst, men nog vore det roligt med e-boksutgivning och kanske till och med barn-TV-program. Då pratar vi både animering och ljud.

Igår satt jag, igen, och läste på nätet råd till författare som ska skicka in manus. Det gav mig nya aha-upplevelser. Särskilt för nybörjare vill de ha komplett manus, inga synopsis eller skisser. Helst inte bildidéer (men det handlade om romaner. I en bilderbok må man väl få ha idéer om bilderna, tänker jag). Följebrevet ska vara välskrivet, kort och koncist.

Jag fick också en blek tankeställare över hur himla svårt det är att bli antagen. Av hundratals, i vissa fall tusentals, manus publiceras max en handfull nybörjare per år.

Jag satte mig att fila på följebrevet och projektbeskrivningen igen. Fram växte insikten att det inte går att göra en enda bok av hela mitt projekt om det ska beskrivas stringent och ha tydlig målgrupp. Skisserade lite lätt på hur jag skulle kunna dela upp och göra fler böcker. Manuset är ju redan uppdelat i delar (och filer), så steget var inte långt. Närmare bestämt tog det mig en sovande natt från igår kväll till nu på morgonen, att faktiskt inse att det är 4 separata böcker jag ska skriva. 

I natt har jag för övrigt drömt ansökningsdrömmar. Jag har sökt olika långa (fleråriga) kreativa utbildningar men drömmen angav inte vilka jag sökte. Det var en öppen ansökan till den utbildning som vill ha mig. !!!
Fyra böcker istället  för en
Plötsligt föll mycket på plats. Fyra böcker får det bli med i genomsnitt 40 sidor per bok. De ingår i samma projektfamilj, Kunskapsnystanet (arbetsnamn) för barn 6 år och uppåt. Varje boks innehåll är lättare att beskriva var för sig i en baksidestext och har sin tydliga målgrupp än att beskriva alla tillsammans med otydligare målgrupp. 

Bok 1 Signe mystiskt sjuk
handlar om hur Signe blir mystiskt sjuk i borrelia, tar medicinkampen och lär sig - och läsaren - att undvika fästingar. + Frågor- svar + Kunskapskoll + Aktivitetsmaterial.

Bok 2 Signe kunskapsdetektiv
handlar om hur Signe aktivt skaffar kunskap om fästingar, infektion, bakterier, virus, antibiotika, vaccin, immunförsvar, resistens och hur detta påverkar folkhälsan. Och om hur man vet det man vet, dvs medicinhistoria. + Frågor- svar + Kunskapskoll + Aktivitetsmaterial.

Bok 3 Signe forskare
handlar om hur Signe ställer sig frågan "hur blir man en forskare?" och får veta mer om forskning, forskare, Nobelpris och om barn som forskare. + Kunskapskoll + Aktivitetsmaterial.

Bok 4 Signes saga Nystanet, Flätan och Väven
handlar om kunskapens magi, egna drivkrafter till kunskap och ansvar för samhällsutvecklingen. Det är den mest filosofiska och moraliska boken av de fyra. (Jag provläste den för mina barnbarn i helgen och de var faktiskt hänförda. Trots att den är lång och händelserik ville de inte ta paus. Snacka om värmande feedback.) + Aktivitetsmaterial.

Frågor och doktorns svar hör bara hemma i bok 1 och 2. Kunskapskollen hör hemma i bok 1, 2 och 3 men inte 4. Aktivitetsmaterial kan alla böckerna ha. 

Flera jag pratat med säger – Gör inget mer nu, lägg ner pennan, involvera förlag nu. Det tänker jag göra, men jag ”ska bara” först. 

Ska bara jobba om projektet från grunden, från att vara en bok till fyra. Bara den lilla förändringen, sen så.

Jag kan bara spekulera i vad det gör med mig när jag får in synpunkter från dem jag nu skickat manus till. 

Men hallå. Just nu räcker det med att sitta still i båten. Klart jag ska invänta kommande synpunkter innan jag ändrar för mycket. 

Till dig som samtyckt till att tycka till 
Så här tänker jag ändra projektet, bara så att du vet. Reagera gärna på dessa mina planer och så hörs vi i slutet på februari.

1-10 of 53

Comments