Bloggar‎ > ‎

Bentes blogg

Tidigare meddelanden

  • Omtag påbörjat Omtag påbörjatJag har lagt upp Perspektiv, min enskilda firma, på FaceBook. Tänkte att det ska vara en annan plattform än min blogg att berätta för omvärlden om mitt skrivande ...
    Inlagd av Bente Kaj Henriksson
  • Sekulär humanism Sekulär humansimSedan tidiga tonåren har jag känt tillhörighet med den sekulära humanismen. Jag gick ur scouterna för deras koppling till kristendomen. Trots svåra gräl i familjen och föräldrarnas motsträviga ...
    Inlagd av Bente Kaj Henriksson
  • Bidar min tid Bidar min tidJag är väl inte mest känd för att vara den som bidar min tid, men nu gör jag det.Bokprojektet Mitt bokprojekt om Signes medicin (om borrelia ...
    Inlagd 14 sep. 2018 00:44 av Bente Kaj Henriksson
  • Det ska nog gå Det ska nog gåDags för ett nytt lärprojekt. Jag ska lära mig göra en ebok med Jutoh. Sedan i höstas har jag tänkt på eboken som en möjlighet och ...
    Inlagd av Bente Kaj Henriksson
  • Omtag OmtagSenaste tidens dikeskörning i skrivprojektet Signes medicin har lärt mig en del. Efter någon dags rannsakan vet jag jag inte längre hur jag kunde tro att en sakkunnig kunde ...
    Inlagd 19 apr. 2018 21:53 av Bente Kaj Henriksson
Visar inlägg 1 - 5 av 40. Visa mer »

Omtag påbörjat

skickad av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad ]

Omtag påbörjat
Jag har lagt upp Perspektiv, min enskilda firma, på FaceBook. Tänkte att det ska vara en annan plattform än min blogg att berätta för omvärlden om mitt skrivande. Jag har dock inte gjort något sedan jag skapade FB-sidan och nu får jag ideliga påminnelser om min inaktivitet.

Så jag tänkte helt enkelt berätta lite vad jag gör i mitt bokprojekt som går under arbetsnamnet Signes medicin.

Tidigare berättade jag om den smocka jag fick i våras i bloggen När bakslag är framsteg. Tydligen begrep jag omedelbart att projektet skulle ta ny vändning och att jag skulle behöva lite tid för eftertänksamhet. Det har jag nu gett mig.

Jag insåg t ex att jag behövde en faktagranskare med "spetskompetens" och nu har jag det, hon heter MB. Henne hittade med hjälp av kompis KO som kommit att bli min mentor för bokprojektet. Jag träffar också IJ som själv skriver en fabel på tema ekonomi.

Min faktagranskare MB är en nypensionerad värsting inom barnhälsoområdet. Jag har fått ta mig själv i kragen för att inte känna mig som en teskedsgumma eller legogubbe i förhållande till henne – och ja, jag har lyckats med det. Hon har valt att ideellt stå till mitt förfogande, utan att jag riktigt förstår varför hon vill det. Och jag misstänker att hon inte vet det själv heller. Jag uppskattar henne mycket.

Vi har träffats några intensiva gånger. I samtal med henne har jag förstått att målgruppen barn med borrelia är för liten för att vara intressant för ett förlag. Och förlag vill jag nog trots allt ha. Löser det här med målgruppens storlek med att skifta fokus till mer av att övervinna oviljan att ta medicin, som de allra flesta barn har erfarenhet av, och kombinera med berättelsen om borrelia, en sjukdom som ökar kraftigt.

Jag har testat det jag gjort lite. Den mest träffande återkopplingen fick jag av min son Ola i Karlstad 
 - Du har ett tilltal som till en två-åring med ett innehåll som till en 12-åring. 

Fick tips av hans fru Cissi att kolla hur populära böcker för åldern 5-8 år är uppbyggda dramaturgiskt och vilken textmassa som är lämplig per uppslag. Det var återkoppling som slog in öppna dörrar, och bra att få höra andra uttala den. Vi är också flera som tror att barnbarnens illustrationer är charmerande för vuxna men inte tilltalande för barn.

Mest av allt har jag gjort ingenting konkret på bokfronten under dryga halvåret fram tills nu. Däremot har jag jobbat så till den grad att jag emellanåt känt att jag går sönder. Som personlig assistent, trafikservicevärd, tentamensvakt och ordförande i min bostadsrättsförening. Långt mer än heltid. Bokprojektet har jag haft i bakhuvudet. 

Summa summarum har jag gått med vetskapen att jag behöver ”göra om och göra rätt”. Och för det har jag laddat och laddat och laddat. Under ett möte med MB i mitten av oktober blev jag uppmuntrad att hålla kvar tanken på att vända mig till kunskapstörstande barn och därmed behålla kunskapsavsnitten. Jag gav mig själv uppdraget att till nästa träff revidera projektbeskrivningen, göra dummy, storyline, prov på uppslag med både manus och egna illustrationer och ha idé om förlag att vända mig till. Det jobbar jag med nu, ibland så att kinderna blir rosa och jag blir alldeles yr. Handbromsen är ömsom i och ömsom ur. Allt flyter inte av sig självt med det tar sig definitivt. 

En dummy och storyline är gjord, jag har kollat förlag, jag har reviderat projektbeskrivningen och börjat illustrera. Främst har jag börjat skissa på illustrationernas och sidorna grafiska uttryck och hur jag ska göra för att över huvud taget komma i mål, om det nu är jag som ska illustrera. Det är en faslig massa illustrationer som ska göras. 

KO visade påtaglig entusiasm häromdan för vad jag åstadkommit. Själv är jag full av tvivel och inte i närheten av minsta uns av entusiasm. Jag är snarare tyngd av arbetsbördan och av tvivlen på att ett potent förlag skulle vilja ge ut boken, eller böckerna. Men jag tänker gneta på och inte ge upp förrän mina tvivel visat sig samma. 

Så ligger det till. Just nu.

Sekulär humanism

skickad 14 okt. 2018 03:16 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad ]

Sekulär humansim
Sedan tidiga tonåren har jag känt tillhörighet med den sekulära humanismen. Jag gick ur scouterna för deras koppling till kristendomen. Trots svåra gräl i familjen och föräldrarnas motsträviga medgivande lyckades jag få gå ur svenska kyrkan i förtid, dvs före 18 års ålder. Jag tror jag var 17 då och då hade jag kämpat för saken i ett år eller så. Som organisationskonsult och framför allt under den mastersutbildning jag gick i början av 2000-talet har jag läst mer och förstått att jag är humanist, eller snarare sekulär humanist.

När jag flyttade till Stockholm 2014 gick jag med i Humanisterna, på prov. Det provet pågår än. I februari i år deltog jag i en workshop för medlemmar och igår var jag på ännu en utbildningsdag. Ja noterar aningen av motstridiga känslor inför vad jag möter – både känsla av tillhörighet och tveksamheter till hur snacket går.

Vi studerade humanisternas idéprogram igår och förra gången hade ett annat fokus, minns inte riktigt vilket. Båda seminariedagarna mynnade ut i att utforska vad vi ska säga för att tala för varan, typ ”därför är jag humanist”, som en slogan. Sånt verkar avtändande på mig. Jag är ju intresserad av dialogen, inte övertalandet.

Som jag ser det nu har Humanisterna blivit en huvudfoting, dvs en organisation som tänker och debatterar, men inte gör. Då menar jag att humanisterna står stadigt i var de står på ett teoretiskt och verbalt lobbande plan men famlar om de ska vara praktiskt humanistiskt verksamma eller inte. På hemsidan står att de avstår praktisk välgörenhet eftersom andra gör det så mycket bättre. Det kan så vara. Men ställningstagandet får konsekvenser, då det attraherar andra huvudfotingar men inte doers. En stor del av befolkningen kommer inte att känna sig hemma.

Jodå, de har en utbildning för officianter. De har provat ett mentorprogram för nyanlända (som jag har synpunkter på utifrån min egen kompetens). Intrycket är att de famlar om vilken slags organisation de ska vara och hur verksamheten ska finansieras. På ett plan förståeligt. I praktiken skiljer sig humanistiskt agerande inte nämnvärt från annat agerande med likande värdegrund. Men likväl kan undvikandet av att bli praktisk avhålla doers från att söka sig till föreningen.

Det här vankelmodet är OK, tycker jag. Men jag själv känner att jag nog helst vill verka i något praktiskt projekt än att vara den som talar för varan, lobbar, påverkar politiker, debatterar etc.

Jag tänker att humanisterna skulle kunna vara en given famn för människor som flyr eller söker sig från religiöst förtryck, hedersrelaterade konflikter mm. Man skulle kunna skapa humanistcaféer, alltså inte hyra in sig på ett cafe utan att humanister tillsammans gör ett café. Bild- och författar-workshops för att sprida berättelser om utsattheten. Finns lunchmöten och pubkvällar som jag drar mig för att bevista av flera anledningar. Dels är mingel inte min grej och dels är brukar jag inte höra vad folk säger.

Å andra sidan. Humanisterna i Sverige har 5000 medlemmar, varav 2000 tillhör Stockholms lokalavdelning. På deras hemsida www.humanisterna.se beskrivs både humanismen som sådan, idéprogrammet, den globala humanistiska rörelse och verksamhet på riksplan och lokalavdelningar och det är inte fy skam för en så liten förening. Jag vet ju att det är lätt att sitta på läktaren och tycka. Jag är benägen att ta tillbaka det jag tyckt och istället bugar mig inför vad de gjort och gör.

Bidar min tid

skickad 14 sep. 2018 00:43 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 14 sep. 2018 00:44 ]

Bidar min tid
Jag är väl inte mest känd för att vara den som bidar min tid, men nu gör jag det.

Bokprojektet
Mitt bokprojekt om Signes medicin (om borrelia och att våga ta medicin) har till synes stannat upp. Men bakom den synliga ytan pågår arbete. Jag håller på att etablera ett samarbete med en värsting till faktagranskare och jag tänker om närmst helt och hållet. Annan story, annat fokus, andra illustrationer, annan utgivning… Arbetet med det pågår i bakhuvudet. Jag bidar min tid.

Mera pengar
Jag har också gjort något som är låååångt utanför min bekvämlighetszon. Så långt man kan komma, nästan. Jag har börjat fondspara. Bakgrunden till det är att jag faktiskt har en sparslant som jag för närvarande förvaltar genom att ha pengarna på den bank som ger mig höst ränta, 0,85%. Det har en tid irriterat mig att det är så svag förvaltning, jag skulle vilja ha betydligt bättre förräntning. Hittills har jag inte sett hur. Spela på lotto är för osäkert och aktier som jag inte kan något om är för riskabelt.

Men så har jag träffat Irene. I egenutgivarsammanhang och i barnbokssammanhang. Hon älskar pengar, särskilt pengar som jobbar. Hon har 20-30 års erfarenhet av att förränta pengar och hon gör det med husmorsförnuft. Hon har hittat ett sätt att förränta sina pengar med 10-20 %. Häromdagen hade vi en utbildning av mig. Oj vad jag har lärt mig!
Mina urvalskriterier 
Nu har jag valt att med lagom engagemang välja 4-5-stjärniga fonder med aktiv förvaltning (stjärnorna står för hur välskötta fonderna är), gott resultat över tid, en sharpekvot på större än 1 (förhållandet mellan resultat och risk), god hållbarhet (anges med antal jordglobar och jag ska helst ha 3 eller fler, den uppgiften är lite snårig att få fram, finns inga topplistor på det), geografisk spridning och branschspridning. Jag stirrar inte på vilka avgifter som tas ut utan istället på det resultat de har. Dessa fonder hittar jag på tre hemsidor och jag synar deras topplistor. Och vet du, jag vet vad jag menar i ovanstående förklaringar. 

Häromdagen köpte jag tre fonder för totalt 6000 kr för att ha något att lära mig på. Jag har redan förlorat 11 kronor. Don´t panic säger Irene. Själv tänker jag att jag ska ha koll på konjunkturen, de flesta spår ju att lågkonjunkturen står för dörren. Jag ska också ha koll på fondernas hållbarhetsinriktning. Det må vara en bärande hållning i långa loppet, tänker jag. 

Man har alltså gått och blivit kapitalist. En kapitalist som bidar sin tid. Ja, jag skriver man, för det är inte helt lätt att inse att man = jag. Man får ta det pö om pö. 

Tänka sig, så det kan bli.

Det ska nog gå

skickad 3 maj 2018 00:51 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad ]

Det ska nog gå
Dags för ett nytt lärprojekt. Jag ska lära mig göra en ebok med Jutoh.

Sedan i höstas har jag tänkt på eboken som en möjlighet och har läst Tina Backs bok Skapa Ebok med Jutoh, både framlänges och baklänges, noterandes att det där kommer jag att klara, bara jag får hålla på ett tag.
- Har jag lärt mig det avancerade och öppet tillgängliga layoutprogrammet Scribus så kan jag lära mig Jutoh också, har jag tänkt. 

Har tom noterat att ett för mig viktigt avsnitt saknas i Tina Backs bok, eller är otydligt beskrivet på flera olika ställen, nämligen hur jag lägger in bilder.

Nu närmar jag mig lärandet som katten kring het gröt. Kollar några introfilmer om Jutoh på Youtube och får en och annan aha-upplevelse. Jag kan bla göra omslaget direkt i programmet. Öppnar jutoh.com för att ladda hem programmet. Då ser jag att där finns en engelskspråkig gedigen handbok som bl a noga beskriver hur jag gör med bilderna.
- Ja men då så. Det här ska nog gå.

Med tungsvag huvudvärk ger jag mig i kast med bytet. Går in på www.jutoh.com. Väljer bort gratis prova-på-program, för här ska inte provas, här ska levereras Eböcker.
- Ingen livrem här inte.

Knappt 500 kr inklusive moms kostar programmet. Betalningen går igenom och jag skriver ut både faktura och kvitto på att det är betalt.
Sen börjar det bli tungt att andas och jag behöver ta en paus. 

Efter pausen. Var var jag nu? Jo jag har köpt programmet och det ligger som en nedladdningsbar fil i ett mail. 
- OK, på det igen. 

Jag klickar på mailets länk, kommer till Jutoh, ser en pil, download now, den måste det vara och upp kommer ett fönster som först förblindar mig men sen ser jag nyktert. Jag ska välja variant av Jutoh. Finns två varianter för Mac. 
- Vilken har jag nu? 

Såna här gånger brukar jag bli höggradigt stressad, men sansar mig och kollar äpplet längst upp till vänster. Jodå, jag får besked, jag har Mac OS X 10.11.6. Väljer alltså den översta av de två alternativen och klickar. 
Det tar några minuter att ladda ner de 54 MB-en. 

Jag letar reda på var programmet lagt sig och det var inte i Program, konstigt, utan i dokument, där jag har i princip ingenting. Två mappar. Provar med den ena och då kommer den där skylten upp att jag är på väg att skaffa en utomstående programvara som är potentiellt farlig. 
- Javisst ja, det har jag varit med om förr. Hur var det nu jag gjorde? 

Äpplet igen, systeminställningar, säkerhet och integritet. Och där vet jag hur jag ställer om för att tillfälligt ta emot främmande skumma program. 

Väl kommen så här långt, konstaterar jag att det är sånt här som den yngre generationen gör lika lätt som de läser en vanlig textlapp. Det är sånt här som aldrig står om i manualer, för det anses så enkelt och självklart att det inte behöver beskrivas. För mig är det här ansträngande, och det är ett understatement. Jag får titt som tätt andnöd. 

På det igen. Klickar på den ena mappen och simsalabim så öppnar sig programmet Jutoh för mina ögon. Klickar på ikonen nytt projekt. 

Gör i all hast en förkortad version av Signes medicin, själva berättelsen utan Signes borreliaskola, för att ha något att lära mig av. 

Hämtar manus, och så bara rasslar det till och hela boken ligger där med bilder och allt och med den stilsort som jag använt mig av i word. Jag bara gapar. En del bilder ärr felvända, 90 eller 180 rader och det tror jag har att göra med att de var felvända när jag la in dem i word. Där kunde jag vrida på dem. 
- OK, det är en baggis med felvända bilder. 

Det här är ett litet steg för mänskligheten, 
men ett förbannat stort steg för mig. 

Yr i mössan, lättad. Jag gör kväll och inväntar ny dag. 

Om vi säger att införskaffandet av Jutoh och inläggandet av manuset är som en stor hög lång mur som jag nu klarat av, så har jag nu att bestiga några berg. För det är nu jag ska lära mig att göra rubriker, kapitelindelning, sidbrytningar, färgade sidor, bearbetade färglagda bilder, och sist men inte minst publicera fanskapet. 
- Det ska nog gå det med.

Omtag

skickad 19 apr. 2018 21:38 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 19 apr. 2018 21:53 ]

Omtag
Senaste tidens dikeskörning i skrivprojektet Signes medicin har lärt mig en del. 

Efter någon dags rannsakan vet jag jag inte längre hur jag kunde tro att en sakkunnig kunde komma in i projektets slutskede och ”bara kolla igenom lite”.

Jag behöver tillgång till fackkunskap tidigt i processen
I en verklighetsbaserad berättelse är det inte bara bygget av själva storyn, utseendet/intrycket, pappers- eller e-bokform och lanseringssättet som måste finnas på plats för att projektet ska ha en stabil grund. Fackkunskapen, i mitt fall barn- eller infektionsläkare, måste också in tidigt och dessutom kontinuerligt för att säkra att storyn hänger ihop på ett trovärdigt sätt.

Det gäller att vara noga med detaljerna
Det visade sig efter samtal med min dotter Tuva, Signes mamma, som var med på sjukhuset när Signe fick kåvepenin utskrivet, att hon nog inte hade neuroborrelit, som jag trott hela tiden. Dagen efter läkarbesöket hade Signe en röd ring på benet. Hon hade alltså hudborrelia, vilket hon fick relevant behandling mot. Det jag skrev om hennes symtom var nästan rätt, men inte helt, och det orsakade att jag hamnade helt fel i läkarexpertisens ögon.

Gör om, gör rätt 
Nu tänker jag om, både kring själva berättelsen och även kring faktadelen. 

Jag skriver om berättelsen så att story och fackkunskap går hand i hand. Konkret får Signe den form hudborrelia och den behandling som hon faktiskt fick. 

Gör nytt
Jag har spanat in en barnläkare på nätet. Hen ska få min uppvaktning om ett tag. Jag ska bara samla ihop mig efter senaste tidens dikeskörning. 

Jag har fått ideer om både tillägg och borttag av text i Signes borreliaskola. Signe ska t ex få berätta för läsaren om några olika fästingarter och kanske gör jag dem lite roliga med att ge dem pratbubblor där de berättar vilket djur de gillar att mumsa på. Jag tar bort avsnitten där hon berättar om resistens och resistensutveckling. Det är inte riktigt relevant info i sammanhanget och det leder lite för långt från vad som är greppbart för en 4-6-åring.

Två personer har agerat bollplank den senaste tiden. Det sätter jag stort värde på och ser fram emot fortsatt bollplankande. 

Skrivandets (irr-)vägar
Dikeskörning kan vara väl så bra för att komma på någorlunda rätt väg. På så vis blir bakslag faktiskt framsteg. Framför allt är de en naturlig del i skrivprocessen.

När bakslag är framsteg

skickad 18 apr. 2018 11:33 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 6 juni 2018 04:53 ]

När bakslag är framsteg
Det som nu har hänt finner jag intressant ur ett författarperspektiv.

På senare tid har jag fått fart på skrivprojektet Signes medicin.

I helgen lyckades jag få till en lugn stund då tvillingarna var motiverade att illustrera mera. Jag hade laddat med bra svärtande pennor och styvt papper och hade manuset i högsta hugg när jag beställde den ena illustrationen efter den andra. Det gick undan och på kort tid hade jag en stor hög nya illustrationer.

Signes medicin består av två fristående delar. Den första delen är den verklighetsbaserade berättelsen om hur Signe, snart 5 år, blir sjuk, hamnar hos en doktor på sjukhus, befinns ha borrelia, får flytande medicin som ska intas 3 gånger om dagen, hur hon desperat vägrar ta medicinen, men det går till slut och hon blir frisk. Efter pärsen har hon lärt sig en hel del, som hon berättar för kunskapstörstande barn och vuxna i den andra delen, Signes borreliaskola.

Jag har jobbat med berättelsen i en wordfil med bilderna inlagda så layoutlikt jag kan. För jag måste helt enkelt förstå hur det blir med bilderna på plats i en ebok. Förfarandet är annars att man ska ha ett oformaterat manus att hälla in i programvaran Epub2 och därefter görs formateringar och bilder läggs in.

Med borreliaskolan gjorde jag så gott jag kunde efter att ha läst på nätet. Kreerade också en Signes kunskapskoll som innehåller kunskapsfrågor med svar som flervalsalternativ. 



Signe räcker ut tungan åt medicinen.

Jag har också bett en handfull personer tycka till om valet av att ha barnteckningar som bärande illustrationer. Fick deras gillande.

Vidare har jag fått tips om och bokat träff med en allmänpraktiserande läkare för att få en första faktagranskning av det medicinska. Hon var mycket tveksam angående sin kompetens och jag tänkte att det nog blir bra med den kunskapsnivån som hon har.

Det ligger ganska många timmar bakom allt detta. Efter åtskilliga summerande arbetstimmar igår, inför läkarmötet idag, fick jag en känsla av att ha kommit ganska långt. Alltså, jag var lite nöjd bland alla självkritiska tankar.

Idag träffades vi. Berättade både om oss själva och jag visade henne mitt projekt. Vi bläddrade igenom de nästan 50 sidorna. När vi kom till berättelsens läkarbesök och utskrivning av medicin konstaterade hon att så går det inte till. Med den ålder och de symtom som Signe hade skulle hon fått intravenöst bredspektrum och en sköterska skulle dagligen komma hem och ge henne antibiotikan. Kort sagt, Signe blev felbehandlad.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig av mötet, men inte hade jag väntat mig detta.

Det hade över huvud taget inte föresvävat mig att valet av behandling, som för övrigt gjordes på Astrid Lindgrens sjukhus, kunde ifrågasättas. Konsekvens: Det går ju bara inte att ge ut en bok som i sin berättelse har ett budskap som förståsigpåarna tar avstånd ifrån.

Alltså. Storyn föll. Allt föll.

Kreativt flerdimensionellt pussel

skickad 13 apr. 2018 02:25 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 13 apr. 2018 03:45 ]

Kreativt flerdimensionellt pussel 
I min egen ankdamm händer det riktigt roliga saker. Det kreativa flerdimensionella pussel jag hållit på med så länge håller på att bli klart.

Pusselbitarna handlar inte bara om vad jag skriver och vill ge ut utan också hur de ska illustreras och hur jag ska ge ut.

Jag har läst Tina Backs bok Skapa en e-bok med Jutoh från pärm till pärm och kommit fram till att det här bör jag klara. 

Utgivning
Jag tänker på egenutgivning av böcker. Det är helt uteslutet att ha ännu fler böcker liggande i mina källarförråd. Jag har inre motstånd att knacka dörr till förlag och bli refuserad. Den där refuserande kvalitén vill jag helt enkelt inte ha i mitt liv. Inte nu i alla fall. Vill inte stångas i motvind, hellre vara i flow med den lilla vind som fläktar.
Efter att e-bokutgivningens möjligheter sjunkit in ett tag, blev det uppenbart att jag ska ge ut i eget förlag och att det då får vara e-böcker. 

Illustrationer
Mina barnboksprojekt har också suttit fast i att jag inte löst frågan med illustrationer. Ja, jo, jag kan illustrera själv och har skissat en del. Men det är något som tar emot. För en tid sedan tog jag mig i kragen och hade ett manus med mig till mitt jobb som tentavakt. Berättelsen har arbetsnamnet Signes medicin. Där kunde jag faktiskt sitta och skissa. Inte heller då fick jag fatt på lusten. 

Signes medicin handlar om hur Signe får konstiga symtom av stelhet och smärta, visar sig vara borrelia, vägrar äta äcklig medicin, till sist lär sig och blir frisk. Med medicinska förklaringar.

Samma dag hämtade jag tvillingarna från förskolan. Jag skulle laga middag med två trötta barn runtomkring mig. Då kom jag på manuset i väskan och satte dem med papper och penna att rita på beställning. Du Hedda får rita "klättra i klätterställning". Du Signe får rita "åka båt".  På kort tid illustrerade de simma, gunga, vandra, tälta, äta glass. M fl.

De tyckte det var jättekul. Helt utan prestationsångest. På en halvtimme hade jag en hel hög charmiga illustrationer. Tanken slog mig att lösningen på illustrationer och illustratörer kanske finns närmare mig än vad jag trodde var möjligt. 

Det här är Heddas illustration till "simma". Hon förklarade att armarna vevar för hon crawlar. Där finns också linjer som markerar att hela kroppen rör sig. 
Steget var inte långt till tanken att animera teckningarna. Tänk om man kunde få armarna att veva runt. Och hur lär jag mig det?

Flow
Ibland händer saker slag i slag, vilket brukar kallas flow. 

Dagen efter skulle jag träffa en för mig nästan helt obekant person, Johanna Jönsson, nyligen hemflyttad till Sverige. Jag träffade henne för två midsomrar sedan och vi pratades då vid då på ett sätt som klickade. Nyligen träffade jag henne på ett kalas och vi bestämde att träffas hemma hos mig, vilket råkade vara dagen efter att tvillingarna gjorde sina första barnboksillustrationer. Det visade sig att Johanna gått Konstfack, är konstnär med specialutbildning på animering. Vi läste tillsammans i Tina Backs bok och kom fram till att ja, det ska gå att ha animerade bilder i e-böcker.

Jag har bestämt mig för att Signes medicin ska bli försöksprojektet i e-boksutgivning. Till att börja med ligger jag lågt med animeringen, den kan få bli en vidareutveckling senare. Nu letar jag en läkare som kan vara granskare i ett faktaavsnitt om borrelia, antibiotika och resistens. 

Barnen behöver göra fler illustrationer och det är inte det lättaste att få dem motiverade på beställning. Hur blir det om de vägrar? Hur bra är idén med att använda barn som illustratörer till en barnbok?

Tankar som ledstjärna
Min vana trogen tenderar jag också att tänka i smått grandiosa tankebanor, av vilka det sällan blir något vettigt alls. I bästa fall är de en sorts ledstjärna. Nu är jag fångad av tanken på att skriva barnböcker som bidrar till barns förståelse och ansvar för de stora skeendena, typ resistenshot och klimathot. Kunde jag hitta teman som med barnperspektiv förklarar komplexa skeenden i stort och smått? En sorts Rosling-budskap för barn. Jag har nyligen läst och förmodligen influerats av Hans Roslings postumt utgivna Hur jag lärde mig förstå världen (i samarbete med Fanny Härgestam) och på mitt nattygsbord ligger Factfulness (skriven av Hans Rosling, Ola Rosling och Anna Rosling Rönnlund) och väntar.

Senaste tanken, som jag fick rakt uttalad ev goda vännen Kjerstin Oscarson, är att jag kanske ska vända mig till ett förlag ändå. Det smakar jag på medan jag jobbar på med manus och illustrationer. Vi får se hur jag gör. Det är ju lätt att skicka in en fil för bedömning. Har svårt att se mig bli besviken då mina förväntningar inte kan vara lägre ställda.

Den tiden är förbi

skickad 12 apr. 2018 06:45 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 12 apr. 2018 06:48 ]

Den tiden är förbi
Jag går oregelbundet på vattengympa på Vasalundshallen. Där är vi ett tjugotal gråhåriga damer och ett fåtal dito herrar som gympar med entusiastiska ledare. Jag älskar min vattengympa och kroppen mår mycket bra av den.

Det händer att jag får återkoppling från någon ledare på mitt gympande. De säger att jag jobbar bra, att jag är duktig. Idag hände det igen. Dessutom var det min favvo-fröken som kom fram till mig efteråt och sa att jag var duktig och jobbade bra. 
– Tack. Ja, jag gör så gott jag kan och det gör vi väl alla. 
– Ja, sa hon, ni är två tre stycken som jobbar hårdare än alla andra och du är bäst. Jag ser nog. Du måste ha väldigt bra kondition. 
– Tack tack, det är inte riktigt så jag ser mig själv, men det var inspirerande att höra, sa jag.


Jag förundras över min reaktion. Glädjen uteblev.

Den tiden är förbi då jag sökte den typen av bekräftelser, typ du är bäst, du är fantastisk. Nu när jag inte ens behöver höra att jag jobbar kommer bekräftelserna. Jag jobbar ju inte för att bli bättre än någon annan, bara för att hålla mig i någorlunda form, och där tycker jag att det finns förbättringspotential. Men som sagt, jag gör så gott jag kan. Och jag ska definitivt fortsätta att jobba på, för det mår min kropp bra av.

Promenad med mitt dåtida jag

skickad 15 feb. 2018 00:43 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 15 feb. 2018 01:07 ]

Under en promenad i snöglopp mellan Laduviksalen och psykologiska institutionens expedition för att lämna tillbaka tentor fick jag en intressant fråga av min tentamensvaktskollega.

- Arkitekt, är inte det ett fantastiskt jobb?

När jag drog på svaret lade hon till

- Jag har förmodligen en romantisk syn på jobbet.

- Svaret är ur min synvinkel och jag märker att jag kommer att låta negativ när jag nu tänker efter hur det var för mig.

Utbildningen var fokuserad på arkitekten som en formgivande artist. Mitt första jobb var på ett regionalt kontor i Härnösand. Av den formgivande rollen fanns ingenting. Där var mer av ingenjörskonst. Inte så konstigt då företaget hade sitt ursprung i ritande av jordbrukets byggnader och som blivit mer urbant inriktade.

När jag började var jag den första kvinnliga arkitekten eller ingenjören i kontorets historia. Det var uppdelat mellan vad kvinnor gör, kartritare och maskinskrivare, och vad män gör, tekniska kreatörer som kom in från fältet med dokument som skulle skrivas och ritas. 

Vid fikabordet satt män och kvinnor var för sig och det var kvinnorna som turades om att servera männen kaffe. Det protesterade jag emot genom att, när det var min tur att servera, sätta fram kaffepannan på bordet och säga var så god. Jag minns inte att männen misstyckte, snarare att de tyckte det var skönt att inte bli så där servade vid fikabordet. Händelsen omgärdades av tystnad men fick bestående effekt.

Efter något år flyttade vi till nya lokaler med många små fikabord. Det var lättare att beblanda sig. Jag trivdes bäst bland männen och deras samtal om politik, sport och tekniska lösningar. Kvinnorna pratade matrecept och stickbeskrivningar. Jag började bli utfrusen ur kvinnogänget. 

När jag nu ser på min situation då, inser jag att jag verkligen blev avancerat mobbad. Då var jag mest bara olycklig och tyckte att det var mig det var fel på. De unga ingenjörerna som blev fäder fick uppskattning och omsorg som familjeförsörjare, när jag blev gravid blev min chef förbannad. När jag födde Tuva fick jag inte något grattis över huvud taget, varken på BB eller då jag kom tillbaka, när de manliga ingenjörerna blev fäder skramlades det till grattisgåva.  

Det är möjligt att jag inte var den stjärna de hade hoppats på, men alls inte helt oduglig. Jag var nog både kaxig och bakom ytan osäker. 

Alltså, alla människorna på det där kontoret var trevliga. Det var inte individerna som det var fel på, det var kulturen som skavde.

Jag började vilset och tystlåtet längta efter något annat utan att se några alternativ. När Tuva var två år sade jag upp mig och startade eget. Då hade jag drabbats av en omskakande insikt - jag inte behöver ha någon arbetsgivare, det kan jag vara själv. 1984 startade jag företag och sedan dess har jag varit min egen.

Jag blev lite tagen av min egen berättelse. Det kändes som om jag gick bredvid mitt dåtida jag och ville säga:

- Lilla vännen, det är väl inte så konstigt att det gick som det gick. Du var inte förberedd på och passade helt enkelt inte in i den könssegregerade företagskulturen på ett litet regionalt kontor i mellersta Norrland. Det kostade på för mycket att vara förändringsagent utan stöd. Det var starkt av dig att du sökte dig bort från det jobbet och kreerade din egen sysselsättning. 

På den tiden hade du ingen aning om kulturens osynliga kraft. Nu är du betydligt klokare i det avseendet.

Positiv feedback

skickad 28 jan. 2018 03:46 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 28 jan. 2018 03:50 ]

Positiv feedback
Ibland är det inte lätt att ta ärligt menad kärleksfull positiv feedback. Det är väl när återkopplingen inte riktigt harmonierar med hur jag själv skulle vilja bli sedd eller vara. Konststycket att ta emot positiv feedback får jag träna på rätt ofta nu i vintertider.

Alltså, mina kära barnbarn, de 6-åriga tvillingarna som jag träffar ofta, har satt mig i en prövande skola.

Vi kurar ofta i soffan eller i sängen kring en sagobok eller film för att pausa eller vid läggdags. Då sitter jag i mitten och har en tvilling på var sin sida. De kryper vällustigt och förtjust intill mig. Jag är också förtjust.


Signe brukar (ofta) känna på mina överarmar, helst insidan. Hon stryker dem och ibland grabbar hon tag i gäddhänget och väger det i sin hand. Så fortsätter hon att känna, trycka till lite, smeka. Ibland övergår hennes uppmärksamhet till mina bröst. Helst vill hon hålla i åtminstone ett av dem och väga i handen. Det är jag inte så bekväm med, faktiskt, så jag ber henne sluta. Inspirerad av orgien brukar Hedda smeka mig på hakan. Eller, ja, hakorna är det väl frågan om. Hon smeker dem, dinglar och låter hakhänget darra. 

- Det är som deg säger Signe lyckligt. 

Ja, vad säger man? Jag säger inte så mycket, men tänker att de nog är kärleksfulla och menar väl, trots den obekväma återkopplingen. Eller, jag försöker tänka så. För det är nu jag prövas i förmågan att ta emot positiv feedback. 

1-10 of 40

Comments