Bloggar‎ > ‎

Bentes blogg

Tidigare meddelanden

  • Det ska nog gå Det ska nog gåDags för ett nytt lärprojekt. Jag ska lära mig göra en ebok med Jutoh. Sedan i höstas har jag tänkt på eboken som en möjlighet och ...
    Inlagd 3 maj 2018 01:03 av Bente Kaj Henriksson
  • Omtag OmtagSenaste tidens dikeskörning i skrivprojektet Signes medicin har lärt mig en del. Efter någon dags rannsakan vet jag jag inte längre hur jag kunde tro att en sakkunnig kunde ...
    Inlagd 19 apr. 2018 21:53 av Bente Kaj Henriksson
  • När bakslag är framsteg När bakslag är framstegDet som nu har hänt finner jag intressant ur ett författarperspektiv. På senare tid har jag fått fart på skrivprojektet Signes medicin. I helgen lyckades jag ...
    Inlagd 26 apr. 2018 12:17 av Bente Kaj Henriksson
  • Kreativt flerdimensionellt pussel Kreativt flerdimensionellt pussel I min egen ankdamm händer det riktigt roliga saker. Det kreativa flerdimensionella pussel jag hållit på med så länge håller på att bli klart.Pusselbitarna handlar inte ...
    Inlagd 13 apr. 2018 03:45 av Bente Kaj Henriksson
  • Den tiden är förbi Den tiden är förbiJag går oregelbundet på vattengympa på Vasalundshallen. Där är vi ett tjugotal gråhåriga damer och ett fåtal dito herrar som gympar med entusiastiska ledare. Jag älskar ...
    Inlagd 12 apr. 2018 06:48 av Bente Kaj Henriksson
Visar inlägg 1 - 5 av 37. Visa mer »

Det ska nog gå

skickad 3 maj 2018 00:51 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 3 maj 2018 01:03 ]

Det ska nog gå
Dags för ett nytt lärprojekt. Jag ska lära mig göra en ebok med Jutoh.

Sedan i höstas har jag tänkt på eboken som en möjlighet och har läst Tina Backs bok Skapa Ebok med Jutoh, både framlänges och baklänges, noterandes att det där kommer jag att klara, bara jag får hålla på ett tag.
- Har jag lärt mig det avancerade och öppet tillgängliga layoutprogrammet Scribus så kan jag lära mig Jutoh också, har jag tänkt. 

Har tom noterat att ett för mig viktigt avsnitt saknas i Tina Backs bok, eller är otydligt beskrivet på flera olika ställen, nämligen hur jag lägger in bilder.

Nu närmar jag mig lärandet som katten kring het gröt. Kollar några introfilmer om Jutoh på Youtube och får en och annan aha-upplevelse. Jag kan bla göra omslaget direkt i programmet. Öppnar jutoh.com för att ladda hem programmet. Då ser jag att där finns en engelskspråkig gedigen handbok som bl a noga beskriver hur jag gör med bilderna.
- Ja men då så. Det här ska nog gå.

Med tungsvag huvudvärk ger jag mig i kast med bytet. Går in på www.jutoh.com. Väljer bort gratis prova-på-program, för här ska inte provas, här ska levereras Eböcker.
- Ingen livrem här inte.

Knappt 500 kr inklusive moms kostar programmet. Betalningen går igenom och jag skriver ut både faktura och kvitto på att det är betalt.
Sen börjar det bli tungt att andas och jag behöver ta en paus. 

Efter pausen. Var var jag nu? Jo jag har köpt programmet och det ligger som en nedladdningsbar fil i ett mail. 
- OK, på det igen. 

Jag klickar på mailets länk, kommer till Jutoh, ser en pil, download now, den måste det vara och upp kommer ett fönster som först förblindar mig men sen ser jag nyktert. Jag ska välja variant av Jutoh. Finns två varianter för Mac. 
- Vilken har jag nu? 

Såna här gånger brukar jag bli höggradigt stressad, men sansar mig och kollar äpplet längst upp till vänster. Jodå, jag får besked, jag har Mac OS X 10.11.6. Väljer alltså den översta av de två alternativen och klickar. 
Det tar några minuter att ladda ner de 54 MB-en. 

Jag letar reda på var programmet lagt sig och det var inte i Program, konstigt, utan i dokument, där jag har i princip ingenting. Två mappar. Provar med den ena och då kommer den där skylten upp att jag är på väg att skaffa en utomstående programvara som är potentiellt farlig. 
- Javisst ja, det har jag varit med om förr. Hur var det nu jag gjorde? 

Äpplet igen, systeminställningar, säkerhet och integritet. Och där vet jag hur jag ställer om för att tillfälligt ta emot främmande skumma program. 

Väl kommen så här långt, konstaterar jag att det är sånt här som den yngre generationen gör lika lätt som de läser en vanlig textlapp. Det är sånt här som aldrig står om i manualer, för det anses så enkelt och självklart att det inte behöver beskrivas. För mig är det här ansträngande, och det är ett understatement. Jag får titt som tätt andnöd. 

På det igen. Klickar på den ena mappen och simsalabim så öppnar sig programmet Jutoh för mina ögon. Klickar på ikonen nytt projekt. 

Gör i all hast en förkortad version av Signes medicin, själva berättelsen utan Signes borreliaskola, för att ha något att lära mig av. 

Hämtar manus, och så bara rasslar det till och hela boken ligger där med bilder och allt och med den stilsort som jag använt mig av i word. Jag bara gapar. En del bilder ärr felvända, 90 eller 180 rader och det tror jag har att göra med att de var felvända när jag la in dem i word. Där kunde jag vrida på dem. 
- OK, det är en baggis med felvända bilder. 

Det här är ett litet steg för mänskligheten, 
men ett förbannat stort steg för mig. 

Yr i mössan, lättad. Jag gör kväll och inväntar ny dag. 

Om vi säger att införskaffandet av Jutoh och inläggandet av manuset är som en stor hög lång mur som jag nu klarat av, så har jag nu att bestiga några berg. För det är nu jag ska lära mig att göra rubriker, kapitelindelning, sidbrytningar, färgade sidor, bearbetade färglagda bilder, och sist men inte minst publicera fanskapet. 
- Det ska nog gå det med.

Omtag

skickad 19 apr. 2018 21:38 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 19 apr. 2018 21:53 ]

Omtag
Senaste tidens dikeskörning i skrivprojektet Signes medicin har lärt mig en del. 

Efter någon dags rannsakan vet jag jag inte längre hur jag kunde tro att en sakkunnig kunde komma in i projektets slutskede och ”bara kolla igenom lite”.

Jag behöver tillgång till fackkunskap tidigt i processen
I en verklighetsbaserad berättelse är det inte bara bygget av själva storyn, utseendet/intrycket, pappers- eller e-bokform och lanseringssättet som måste finnas på plats för att projektet ska ha en stabil grund. Fackkunskapen, i mitt fall barn- eller infektionsläkare, måste också in tidigt och dessutom kontinuerligt för att säkra att storyn hänger ihop på ett trovärdigt sätt.

Det gäller att vara noga med detaljerna
Det visade sig efter samtal med min dotter Tuva, Signes mamma, som var med på sjukhuset när Signe fick kåvepenin utskrivet, att hon nog inte hade neuroborrelit, som jag trott hela tiden. Dagen efter läkarbesöket hade Signe en röd ring på benet. Hon hade alltså hudborrelia, vilket hon fick relevant behandling mot. Det jag skrev om hennes symtom var nästan rätt, men inte helt, och det orsakade att jag hamnade helt fel i läkarexpertisens ögon.

Gör om, gör rätt 
Nu tänker jag om, både kring själva berättelsen och även kring faktadelen. 

Jag skriver om berättelsen så att story och fackkunskap går hand i hand. Konkret får Signe den form hudborrelia och den behandling som hon faktiskt fick. 

Gör nytt
Jag har spanat in en barnläkare på nätet. Hen ska få min uppvaktning om ett tag. Jag ska bara samla ihop mig efter senaste tidens dikeskörning. 

Jag har fått ideer om både tillägg och borttag av text i Signes borreliaskola. Signe ska t ex få berätta för läsaren om några olika fästingarter och kanske gör jag dem lite roliga med att ge dem pratbubblor där de berättar vilket djur de gillar att mumsa på. Jag tar bort avsnitten där hon berättar om resistens och resistensutveckling. Det är inte riktigt relevant info i sammanhanget och det leder lite för långt från vad som är greppbart för en 4-6-åring.

Två personer har agerat bollplank den senaste tiden. Det sätter jag stort värde på och ser fram emot fortsatt bollplankande. 

Skrivandets (irr-)vägar
Dikeskörning kan vara väl så bra för att komma på någorlunda rätt väg. På så vis blir bakslag faktiskt framsteg. Framför allt är de en naturlig del i skrivprocessen.

När bakslag är framsteg

skickad 18 apr. 2018 11:33 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 26 apr. 2018 12:17 ]

När bakslag är framsteg
Det som nu har hänt finner jag intressant ur ett författarperspektiv.

På senare tid har jag fått fart på skrivprojektet Signes medicin.

I helgen lyckades jag få till en lugn stund då tvillingarna var motiverade att illustrera mera. Jag hade laddat med bra svärtande pennor och styvt papper och hade manuset i högsta hugg när jag beställde den ena illustrationen efter den andra. Det gick undan och på kort tid hade jag en stor hög nya illustrationer.

Signes medicin består av två fristående delar. Den första delen är den verklighetsbaserade berättelsen om hur Signe, snart 5 år, blir sjuk, hamnar hos en doktor på sjukhus, befinns ha borrelia, får flytande medicin som ska intas 3 gånger om dagen, hur hon desperat vägrar ta medicinen, men det går till slut och hon blir frisk. Efter pärsen har hon lärt sig en hel del, som hon berättar för kunskapstörstande barn och vuxna i den andra delen, Signes borreliaskola.

Jag har jobbat med berättelsen i en wordfil med bilderna inlagda så layoutlikt jag kan. För jag måste helt enkelt se hur det blir med bilderna på plats. Förfarandet är annars att man ska ha ett oformaterat manus att hälla in i programvaran Epub2 och därefter görs formateringar och bilder läggs in.

Med borreliaskolan gjorde jag så gott jag kunde efter att ha läst på nätet. Kreerade också en Signes kunskapskoll som innehåller kunskapsfrågor med svar som flervalsalternativ. 



Signe räcker ut tungan åt medicinen.

Jag har också bett en handfull personer tycka till om valet av att ha barnteckningar som bärande illustrationer. Fick deras gillande.

Vidare har jag fått tips om och bokat träff med en allmänpraktiserande läkare för att få en första faktagranskning av det medicinska. Hon var mycket tveksam angående sin kompetens och jag tänkte att det nog blir bra med den kunskapsnivån som hon har.

Det ligger ganska många timmar bakom allt detta. Efter åtskilliga summerande arbetstimmar igår, inför läkarmötet idag, fick jag en känsla av att ha kommit ganska långt. Alltså, jag var lite nöjd bland alla självkritiska tankar.

Idag träffades vi. Berättade både om oss själva och jag visade henne mitt projekt. Vi bläddrade igenom de nästan 50 sidorna. När vi kom till berättelsens läkarbesök och utskrivning av medicin konstaterade hon att så går det inte till. Med den ålder och de symtom som Signe hade skulle hon fått intravenöst bredspektrum och en sköterska skulle dagligen komma hem och ge henne antibiotikan. Kort sagt, Signe blev felbehandlad.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig av mötet, men inte hade jag väntat mig detta.

Det hade över huvud taget inte föresvävat mig att valet av behandling, som för övrigt gjordes på Astrid Lindgrens sjukhus, kunde ifrågasättas. Konsekvens: Det går ju bara inte att ge ut en bok som i sin berättelse har ett budskap som förståsigpåarna tar avstånd ifrån.

Alltså. Storyn föll. Allt föll.

Kreativt flerdimensionellt pussel

skickad 13 apr. 2018 02:25 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 13 apr. 2018 03:45 ]

Kreativt flerdimensionellt pussel 
I min egen ankdamm händer det riktigt roliga saker. Det kreativa flerdimensionella pussel jag hållit på med så länge håller på att bli klart.

Pusselbitarna handlar inte bara om vad jag skriver och vill ge ut utan också hur de ska illustreras och hur jag ska ge ut.

Jag har läst Tina Backs bok Skapa en e-bok med Jutoh från pärm till pärm och kommit fram till att det här bör jag klara. 

Utgivning
Jag tänker på egenutgivning av böcker. Det är helt uteslutet att ha ännu fler böcker liggande i mina källarförråd. Jag har inre motstånd att knacka dörr till förlag och bli refuserad. Den där refuserande kvalitén vill jag helt enkelt inte ha i mitt liv. Inte nu i alla fall. Vill inte stångas i motvind, hellre vara i flow med den lilla vind som fläktar.
Efter att e-bokutgivningens möjligheter sjunkit in ett tag, blev det uppenbart att jag ska ge ut i eget förlag och att det då får vara e-böcker. 

Illustrationer
Mina barnboksprojekt har också suttit fast i att jag inte löst frågan med illustrationer. Ja, jo, jag kan illustrera själv och har skissat en del. Men det är något som tar emot. För en tid sedan tog jag mig i kragen och hade ett manus med mig till mitt jobb som tentavakt. Berättelsen har arbetsnamnet Signes medicin. Där kunde jag faktiskt sitta och skissa. Inte heller då fick jag fatt på lusten. 

Signes medicin handlar om hur Signe får konstiga symtom av stelhet och smärta, visar sig vara borrelia, vägrar äta äcklig medicin, till sist lär sig och blir frisk. Med medicinska förklaringar.

Samma dag hämtade jag tvillingarna från förskolan. Jag skulle laga middag med två trötta barn runtomkring mig. Då kom jag på manuset i väskan och satte dem med papper och penna att rita på beställning. Du Hedda får rita "klättra i klätterställning". Du Signe får rita "åka båt".  På kort tid illustrerade de simma, gunga, vandra, tälta, äta glass. M fl.

De tyckte det var jättekul. Helt utan prestationsångest. På en halvtimme hade jag en hel hög charmiga illustrationer. Tanken slog mig att lösningen på illustrationer och illustratörer kanske finns närmare mig än vad jag trodde var möjligt. 

Det här är Heddas illustration till "simma". Hon förklarade att armarna vevar för hon crawlar. Där finns också linjer som markerar att hela kroppen rör sig. 
Steget var inte långt till tanken att animera teckningarna. Tänk om man kunde få armarna att veva runt. Och hur lär jag mig det?

Flow
Ibland händer saker slag i slag, vilket brukar kallas flow. 

Dagen efter skulle jag träffa en för mig nästan helt obekant person, Johanna Jönsson, nyligen hemflyttad till Sverige. Jag träffade henne för två midsomrar sedan och vi pratades då vid då på ett sätt som klickade. Nyligen träffade jag henne på ett kalas och vi bestämde att träffas hemma hos mig, vilket råkade vara dagen efter att tvillingarna gjorde sina första barnboksillustrationer. Det visade sig att Johanna gått Konstfack, är konstnär med specialutbildning på animering. Vi läste tillsammans i Tina Backs bok och kom fram till att ja, det ska gå att ha animerade bilder i e-böcker.

Jag har bestämt mig för att Signes medicin ska bli försöksprojektet i e-boksutgivning. Till att börja med ligger jag lågt med animeringen, den kan få bli en vidareutveckling senare. Nu letar jag en läkare som kan vara granskare i ett faktaavsnitt om borrelia, antibiotika och resistens. 

Barnen behöver göra fler illustrationer och det är inte det lättaste att få dem motiverade på beställning. Hur blir det om de vägrar? Hur bra är idén med att använda barn som illustratörer till en barnbok?

Tankar som ledstjärna
Min vana trogen tenderar jag också att tänka i smått grandiosa tankebanor, av vilka det sällan blir något vettigt alls. I bästa fall är de en sorts ledstjärna. Nu är jag fångad av tanken på att skriva barnböcker som bidrar till barns förståelse och ansvar för de stora skeendena, typ resistenshot och klimathot. Kunde jag hitta teman som med barnperspektiv förklarar komplexa skeenden i stort och smått? En sorts Rosling-budskap för barn. Jag har nyligen läst och förmodligen influerats av Hans Roslings postumt utgivna Hur jag lärde mig förstå världen (i samarbete med Fanny Härgestam) och på mitt nattygsbord ligger Factfulness (skriven av Hans Rosling, Ola Rosling och Anna Rosling Rönnlund) och väntar.

Senaste tanken, som jag fick rakt uttalad ev goda vännen Kjerstin Oscarson, är att jag kanske ska vända mig till ett förlag ändå. Det smakar jag på medan jag jobbar på med manus och illustrationer. Vi får se hur jag gör. Det är ju lätt att skicka in en fil för bedömning. Har svårt att se mig bli besviken då mina förväntningar inte kan vara lägre ställda.

Den tiden är förbi

skickad 12 apr. 2018 06:45 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 12 apr. 2018 06:48 ]

Den tiden är förbi
Jag går oregelbundet på vattengympa på Vasalundshallen. Där är vi ett tjugotal gråhåriga damer och ett fåtal dito herrar som gympar med entusiastiska ledare. Jag älskar min vattengympa och kroppen mår mycket bra av den.

Det händer att jag får återkoppling från någon ledare på mitt gympande. De säger att jag jobbar bra, att jag är duktig. Idag hände det igen. Dessutom var det min favvo-fröken som kom fram till mig efteråt och sa att jag var duktig och jobbade bra. 
– Tack. Ja, jag gör så gott jag kan och det gör vi väl alla. 
– Ja, sa hon, ni är två tre stycken som jobbar hårdare än alla andra och du är bäst. Jag ser nog. Du måste ha väldigt bra kondition. 
– Tack tack, det är inte riktigt så jag ser mig själv, men det var inspirerande att höra, sa jag.


Jag förundras över min reaktion. Glädjen uteblev.

Den tiden är förbi då jag sökte den typen av bekräftelser, typ du är bäst, du är fantastisk. Nu när jag inte ens behöver höra att jag jobbar kommer bekräftelserna. Jag jobbar ju inte för att bli bättre än någon annan, bara för att hålla mig i någorlunda form, och där tycker jag att det finns förbättringspotential. Men som sagt, jag gör så gott jag kan. Och jag ska definitivt fortsätta att jobba på, för det mår min kropp bra av.

Promenad med mitt dåtida jag

skickad 15 feb. 2018 00:43 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 15 feb. 2018 01:07 ]

Under en promenad i snöglopp mellan Laduviksalen och psykologiska institutionens expedition för att lämna tillbaka tentor fick jag en intressant fråga av min tentamensvaktskollega.

- Arkitekt, är inte det ett fantastiskt jobb?

När jag drog på svaret lade hon till

- Jag har förmodligen en romantisk syn på jobbet.

- Svaret är ur min synvinkel och jag märker att jag kommer att låta negativ när jag nu tänker efter hur det var för mig.

Utbildningen var fokuserad på arkitekten som en formgivande artist. Mitt första jobb var på ett regionalt kontor i Härnösand. Av den formgivande rollen fanns ingenting. Där var mer av ingenjörskonst. Inte så konstigt då företaget hade sitt ursprung i ritande av jordbrukets byggnader och som blivit mer urbant inriktade.

När jag började var jag den första kvinnliga arkitekten eller ingenjören i kontorets historia. Det var uppdelat mellan vad kvinnor gör, kartritare och maskinskrivare, och vad män gör, tekniska kreatörer som kom in från fältet med dokument som skulle skrivas och ritas. 

Vid fikabordet satt män och kvinnor var för sig och det var kvinnorna som turades om att servera männen kaffe. Det protesterade jag emot genom att, när det var min tur att servera, sätta fram kaffepannan på bordet och säga var så god. Jag minns inte att männen misstyckte, snarare att de tyckte det var skönt att inte bli så där servade vid fikabordet. Händelsen omgärdades av tystnad men fick bestående effekt.

Efter något år flyttade vi till nya lokaler med många små fikabord. Det var lättare att beblanda sig. Jag trivdes bäst bland männen och deras samtal om politik, sport och tekniska lösningar. Kvinnorna pratade matrecept och stickbeskrivningar. Jag började bli utfrusen ur kvinnogänget. 

När jag nu ser på min situation då, inser jag att jag verkligen blev avancerat mobbad. Då var jag mest bara olycklig och tyckte att det var mig det var fel på. De unga ingenjörerna som blev fäder fick uppskattning och omsorg som familjeförsörjare, när jag blev gravid blev min chef förbannad. När jag födde Tuva fick jag inte något grattis över huvud taget, varken på BB eller då jag kom tillbaka, när de manliga ingenjörerna blev fäder skramlades det till grattisgåva.  

Det är möjligt att jag inte var den stjärna de hade hoppats på, men alls inte helt oduglig. Jag var nog både kaxig och bakom ytan osäker. 

Alltså, alla människorna på det där kontoret var trevliga. Det var inte individerna som det var fel på, det var kulturen som skavde.

Jag började vilset och tystlåtet längta efter något annat utan att se några alternativ. När Tuva var två år sade jag upp mig och startade eget. Då hade jag drabbats av en omskakande insikt - jag inte behöver ha någon arbetsgivare, det kan jag vara själv. 1984 startade jag företag och sedan dess har jag varit min egen.

Jag blev lite tagen av min egen berättelse. Det kändes som om jag gick bredvid mitt dåtida jag och ville säga:

- Lilla vännen, det är väl inte så konstigt att det gick som det gick. Du var inte förberedd på och passade helt enkelt inte in i den könssegregerade företagskulturen på ett litet regionalt kontor i mellersta Norrland. Det kostade på för mycket att vara förändringsagent utan stöd. Det var starkt av dig att du sökte dig bort från det jobbet och kreerade din egen sysselsättning. 

På den tiden hade du ingen aning om kulturens osynliga kraft. Nu är du betydligt klokare i det avseendet.

Positiv feedback

skickad 28 jan. 2018 03:46 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 28 jan. 2018 03:50 ]

Positiv feedback
Ibland är det inte lätt att ta ärligt menad kärleksfull positiv feedback. Det är väl när återkopplingen inte riktigt harmonierar med hur jag själv skulle vilja bli sedd eller vara. Konststycket att ta emot positiv feedback får jag träna på rätt ofta nu i vintertider.

Alltså, mina kära barnbarn, de 6-åriga tvillingarna som jag träffar ofta, har satt mig i en prövande skola.

Vi kurar ofta i soffan eller i sängen kring en sagobok eller film för att pausa eller vid läggdags. Då sitter jag i mitten och har en tvilling på var sin sida. De kryper vällustigt och förtjust intill mig. Jag är också förtjust.


Signe brukar (ofta) känna på mina överarmar, helst insidan. Hon stryker dem och ibland grabbar hon tag i gäddhänget och väger det i sin hand. Så fortsätter hon att känna, trycka till lite, smeka. Ibland övergår hennes uppmärksamhet till mina bröst. Helst vill hon hålla i åtminstone ett av dem och väga i handen. Det är jag inte så bekväm med, faktiskt, så jag ber henne sluta. Inspirerad av orgien brukar Hedda smeka mig på hakan. Eller, ja, hakorna är det väl frågan om. Hon smeker dem, dinglar och låter hakhänget darra. 

- Det är som deg säger Signe lyckligt. 

Ja, vad säger man? Jag säger inte så mycket, men tänker att de nog är kärleksfulla och menar väl, trots den obekväma återkopplingen. Eller, jag försöker tänka så. För det är nu jag prövas i förmågan att ta emot positiv feedback. 

2017 Årskrönika

skickad 30 dec. 2017 13:55 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 30 dec. 2017 14:05 ]

Hej vänner

På årets sista dag är den äntligen här, min traditionsenliga årskrönika


I år rationaliserar jag distributionen ytterligare. Du får hämta den (PDF) genom att klicka här


Om inte, så vill jag i alla fall att du tar till dig min önskan om ett 

                        

Gott nytt 2018









Bilden till höger: Dinosaurier och babysar, det är grejer det.



Återfunnen lust

skickad 18 nov. 2017 05:37 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 18 nov. 2017 05:53 ]

Återfunnen lust

Idag har jag äntligen tagit upp den tråd som jag var så engagerad i för ett tag sedan, projektet Kvinnorörelsens fotfolk runt millennieskiftet. Mesta delen av hösten har gått och jag har burit på en dov frustration över mitt icke-skrivande.

 Förra helgen träffade jag min stöttegrupp och hörde mig själv berätta om min höst.

Redan i augusti, efter 8 års uppehåll, fick jag en urinvägsinfektion som gjorde ont både i kropp och själ. Jag har sedan dess gått på en rad antibiotikakurer eftersom infektionerna återkommit kort efter att kuren avslutats.

Svedan, smärtan, trängningarna, det eviga kissandet gav näring till grubblor om hur det stod till, egentligen, med min blåsa. Orostankarna malde. - Vad säger att jag skulle slippa recidiv (återfall) från en aggressiv cancer? - Varför skulle just jag slippa undan? 

Motvilligt gjorde jag mig beredd på att starta om igen från ruta 1, som för övrigt inträffade för nästan exakt 10 år sedan, med operationer och behandlingar och trassel i minst 2 år. Bet ihop. Avstod från min kära vattengympa för att undvika infektioner och packade ryggsäcken med extra många bindor och ombyteskläder. Med vemod tänkte jag att jag nog inte orkar slutföra mina skrivprojekt under pågående behandlingar. Och hur det går vet ju ingen. Kanske måste blåsan tas bort, trots allt. Eller kanske klarar jag mig inte den här gången. I så fall kan jag glädjas åt att ha fått 10 värdefulla år till låns. Trots dessa dystra tankar gick vardagen ändå sin gilla gång. Men jag märkte att jag hade koncentrationssvårigheter.

Som tur var kom en rutinkallelse till årlig cystoskopi (titt i blåsan) i slutet av september. Undersökningen lugnade ner mig och satte punkt för grubblorna, för det såg bra ut men innebar ännu en ny urinvägsinfektion som jag väl fick som gåva av själva underökningen. Nu äter jag en 8 veckors antibiotikakur och skall äta ännu längre ifall infektioner återkommer.

I samma veva äntrade jag en intensiv jobbperiod, främst som tentamensvakt. Almanackan var knökfull både vardag och helg. Då hände något i mitt andra jobb som gjorde att jag kom att jobba ännu mer, ibland både dag och natt. Jag gick omkring i tillvaron som en uppskruvad mekanisk docka. Den perioden avslutades för en vecka sedan. Långsamt återhämtar jag mig.

Det har legat en våt matta av frustration över min tillvaro. Den har handlat om bristen på skrivande. Jag har faktiskt tänkt rejält självkritiska tankar: - Snacka går ju, men hur är det med verkstan? -Jag är bra på att påbörja projekt, men hur är det med att genomföra dem? - Hur kommer det sig att jag åtar mig så mycket jobb när jag faktiskt vill skriva? - En uppblåst svammelbubbla, tom om man sticker hål på den, är vad jag är.

 Allt det här berättade jag om för min stöttegrupp. Berättade också mer konkret om min gedigna hög av olika skrivprojekt och i vilka stadier de befinner sig.

Jag hörde ju min egen berättelse, och fick också återkoppling på att det minsann inte är konstigt om jag saknat ro att skriva. Å så fick jag frågan: När lugnet nu lagt sig, vad vill du börja med i ditt skrivande? Jag svarade efter en stunds funderande att det nog är projektet Kvinnorörelsens fotfolk vid millennieskiftet. Jag har en tydlig och konkret tråd att dra i, nämligen att fullfölja artikeln om Irene Jansson som drev ett riksomfattande kvinno-innovations-projekt.

Det skiftade mitt fokus. Jag märkte det inte då, men något hände dagarna efter. Istället för att vara missnöjd med vad jag inte gjort, började jag känna lust till och fokusera på vad jag vill göra och vad jag ska börja med.

Nu har jag med förnyad energi slutfört en del åtaganden som legat i vägen, tex få iväg massutskick om våra böcker och göra underlag till bygglovshandling åt bostadsrättsföreningen.

Parallellt med allt detta har jag börjat läsa om hur man ger ut e-böcker. Fick tips via FaceBook i någon av de skrivargrupper jag är med i. Tina Back har nyligen kommit ut med en bok, Skapa en ebok med Jutoh: från manus till uppladdad ebok, som jag köpt och börjat läsa lite förstrött.

Det slog mig att jag har en lösning på, om inte ett problem, så i alla fall en möjlig väg framåt. Det är klart att jag gör artiklarna som e-artiklar. Det blir busenkelt att sammanställa dem till en e-bok. Så får det bli. Därför har jag rekvirerat en serie ISBN-nummer från Kungliga Biblioteket. 

Lust och energi har hittat hem. Nu är det kul igen att skiva. 

Döden-döden-utflykt

skickad 29 sep. 2017 00:16 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 30 sep. 2017 04:51 ]

Döden-döden-utflykt
Med ett introvert småleende går jag omkring i tillvaron och tänker på en av de mest engagerande barnutflykterna på länge. 

Upptakten kom fredag 12/9 och jag skulle ta hand om tvillingarna fredag-lördag-söndag medan föräldrarna skulle åka till Grövelsjön på tu man hand i nyköpt bil. Jag hämtade flickorna från förskolan och vi cyklade tillsammans hem och fikade. 

Under fikat kom denna bild i ett whatsup-meddelande från Tuva och Leo, som oplanerat besökt en av kyrkogårdarna i Falun. 
Det här är familjegraven där min mamma är begravd i Falun. Jag har inte besökt den sedan gravsättningen hösten 2003. 

Jag visade gravstenen för tjejerna och de ville veta vilka alla namnen var. De fascinerades av att Tuvas mormor och min mormor hade samma namn, Ruth, och att min mormor dog när Tuvas mormor (min mamma) bara var tre månader gammal. Signe uttryckte sorgsenhet över att aldrig ha träffat sin mormorsmor.

Tvillingarna undrade var de döda fanns någonstans. 
- De ligger nere i jorden nära stenen. Min mamma Ruth lades dit i en urna. En urna är en sorts vasliknande burk med med lock. Det kunde vi göra för hon var kremerad. Det innebär att hon eldades upp så att det bara var aska kvar. Min pappa kremerades också och han lades i en urna som vi for ut till havs med, slog hål på urnan med en hammare och strödde askan i havet. 

Barnens öron blev elefantöronstora.

- Gravstenen på bilden står inte alldeles ensam, den finns bland andra gravstenar på en kyrkogård. Det finns kyrkogårdar för de döda lite här och var, även här i Solna.

De ville omedelbart besöka en kyrkogård. 
- Det kan vi göra, vi kan bege oss till Norra kyrkogården i Solna som ligger ganska nära. 
- Jaaa, nu på en gång! 
- Nej, det är på väg att bli mörkt och då ser man dåligt, men vi kan fara dit i morgon. 
Med det lät de sig nöja.

Det första de sa när de vaknade var något om kyrkogården. 
- Jodå, vi ska cykla dit, men först ska vi äta frukost.

Så kom det sig att vi besökte Norra kyrkogården på lördag förmiddag 13/9. Jag hade sonderat lite och lagt upp besöksturen så att vi började med de mindre och ganska diskreta gravstenarna för att se de större och mer spektakulära efteråt. Vidare var jag noga med att förklara att vi inte skulle se mormorsmorsgraven eftersom den ligger i Falun. 

Vi cyklade i prydlig gåsrad till kyrkogården. Väl framme var de förväntansfullt ystra och jag hade jämt skägg att tona ner den hoppiskuttigt klättriga och ljudliga ivern. Det var ju inte en lekpark vi skulle besöka trots alla klättervänliga stenar. Introducerade begreppet värdighet som uttryck för hänsyn till både döda och ofta sörjande levande. 

De var djupt fascinerade av den stora mängden stenar med symboler, blommor, hjärtan, duvor, änglar, strålar och mycket mer. 
Här pekar de på de fina blommorna och några hjärtan, som man inte får röra, bara titta.
Sorgesamt blev det vid den här graven.
- Titta, här är en gravssten med bokstaven H, som i mitt namn (Hedda). Va fint!
Efter en stunds funderande kunde jag förklara: 
- Det här H-et är inte en gravsten. Det är ett lock över ett nyligen grävt hål i marken. Om några dagar ska en urna sänkas ner i hålet och sen ska de lägga tillbaka locket av gräs, som syns bakom blommorna. Det kallas gravsättning, alltså att sätta ner i graven.
Vi gick vidare upp på en höjd. Där fanns en kulle med ett hål i marken. Ett gryt?
Gravstenarna blev större och större...
... som övergick i ett område var regelrätta mausoleer. 

Vi kom också till ett område med många gravar med östeuropeiska namn. Första eller andra generationens nysvenskar, gissar jag. En del romska namn såg jag också, Taikon t ex.
Bedövande vackert, tyckte tvillingarna.
- Vem är han där i mitten med alla strålarna?
- Det är Jesus.
- Aah, det är han som kommer vid jul. Tomten ...
Det där blev för filosofiskt svårt för mig att bena ut så jag lämnade det okommenterat. 

Sammantaget var detta en höjdarutflykt. Tvillingarna var överväldigade. De tyckte landskapet var vackert. Symbolerna var spännande. De uppskattade de väl designade gravplasterna och stenarna. Allt guld, de olika stilsorterna, stenarnas slipning eller inte slipning, de upphöjda eller nedsänkta inskriptionerna, blommorna, växtligheten ... Även stationerna för gravvårdsarbetarna var intressanta med sina hinkar, spadar, krattor och vattenslangar.

Signe slog ut sina armar på en kulle med ljuset sipprande mellan träden och utbrast:
- Det är såååå vackert här.

Vi läste på gravstenarna och de noterade särskilt de gravar där barn begravts. En var bara tre dagar gammal. En annan 3 månader. 3 år, 7 år, 9 år, ... intresset avtog ju högre åldern var på den döde.

Det blev uppenbart för dem att man kan dö innan man blir gammal. 
- Vem tar hand om oss om mamma och pappa dör? 
- Det kommer inte att hända. 
- Men om det händer? 
-  Jag kan inte säga exakt hur det blir, men ni kommer inte att bli övergivna. Någon vuxnen som ni tycker om kommer att ta hand om erDet kan vara någon av mammas och pappas goda vänner, farmor Kattis eller jag. Men troligast är kanske att det är faster Lova. Med det beskedet kunde jag skönja ett nöjt leende på deras läppar.

1-10 of 37

Comments