Döden-döden-utflykt
Med ett introvert småleende går jag omkring i tillvaron och tänker på en av de mest engagerande barnutflykterna på länge. 

Upptakten kom fredag 12/9 och jag skulle ta hand om tvillingarna fredag-lördag-söndag medan föräldrarna skulle åka till Grövelsjön på tu man hand i nyköpt bil. Jag hämtade flickorna från förskolan och vi cyklade tillsammans hem och fikade. 

Under fikat kom denna bild i ett whatsup-meddelande från Tuva och Leo, som oplanerat besökt en av kyrkogårdarna i Falun. 
Det här är familjegraven där min mamma är begravd i Falun. Jag har inte besökt den sedan gravsättningen hösten 2003. 

Jag visade gravstenen för tjejerna och de ville veta vilka alla namnen var. De fascinerades av att Tuvas mormor och min mormor hade samma namn, Ruth, och att min mormor dog när Tuvas mormor (min mamma) bara var tre månader gammal. Signe uttryckte sorgsenhet över att aldrig ha träffat sin mormorsmor.

Tvillingarna undrade var de döda fanns någonstans. 
- De ligger nere i jorden nära stenen. Min mamma Ruth lades dit i en urna. En urna är en sorts vasliknande burk med med lock. Det kunde vi göra för hon var kremerad. Det innebär att hon eldades upp så att det bara var aska kvar. Min pappa kremerades också och han lades i en urna som vi for ut till havs med, slog hål på urnan med en hammare och strödde askan i havet. 

Barnens öron blev elefantöronstora.

- Gravstenen på bilden står inte alldeles ensam, den finns bland andra gravstenar på en kyrkogård. Det finns kyrkogårdar för de döda lite här och var, även här i Solna.

De ville omedelbart besöka en kyrkogård. 
- Det kan vi göra, vi kan bege oss till Norra kyrkogården i Solna som ligger ganska nära. 
- Jaaa, nu på en gång! 
- Nej, det är på väg att bli mörkt och då ser man dåligt, men vi kan fara dit i morgon. 
Med det lät de sig nöja.

Det första de sa när de vaknade var något om kyrkogården. 
- Jodå, vi ska cykla dit, men först ska vi äta frukost.

Så kom det sig att vi besökte Norra kyrkogården på lördag förmiddag 13/9. Jag hade sonderat lite och lagt upp besöksturen så att vi började med de mindre och ganska diskreta gravstenarna för att se de större och mer spektakulära efteråt. Vidare var jag noga med att förklara att vi inte skulle se mormorsmorsgraven eftersom den ligger i Falun. 

Vi cyklade i prydlig gåsrad till kyrkogården. Väl framme var de förväntansfullt ystra och jag hade jämt skägg att tona ner den hoppiskuttigt klättriga och ljudliga ivern. Det var ju inte en lekpark vi skulle besöka trots alla klättervänliga stenar. Introducerade begreppet värdighet som uttryck för hänsyn till både döda och ofta sörjande levande. 

De var djupt fascinerade av den stora mängden stenar med symboler, blommor, hjärtan, duvor, änglar, strålar och mycket mer. 
Här pekar de på de fina blommorna och några hjärtan, som man inte får röra, bara titta.
Sorgesamt blev det vid den här graven.
- Titta, här är en gravssten med bokstaven H, som i mitt namn (Hedda). Va fint!
Efter en stunds funderande kunde jag förklara: 
- Det här H-et är inte en gravsten. Det är ett lock över ett nyligen grävt hål i marken. Om några dagar ska en urna sänkas ner i hålet och sen ska de lägga tillbaka locket av gräs, som syns bakom blommorna. Det kallas gravsättning, alltså att sätta ner i graven.
Vi gick vidare upp på en höjd. Där fanns en kulle med ett hål i marken. Ett gryt?
Gravstenarna blev större och större...
... som övergick i ett område var regelrätta mausoleer. 

Vi kom också till ett område med många gravar med östeuropeiska namn. Första eller andra generationens nysvenskar, gissar jag. En del romska namn såg jag också, Taikon t ex.
Bedövande vackert, tyckte tvillingarna.
- Vem är han där i mitten med alla strålarna?
- Det är Jesus.
- Aah, det är han som kommer vid jul. Tomten ...
Det där blev för filosofiskt svårt för mig att bena ut så jag lämnade det okommenterat. 

Sammantaget var detta en höjdarutflykt. Tvillingarna var överväldigade. De tyckte landskapet var vackert. Symbolerna var spännande. De uppskattade de väl designade gravplasterna och stenarna. Allt guld, de olika stilsorterna, stenarnas slipning eller inte slipning, de upphöjda eller nedsänkta inskriptionerna, blommorna, växtligheten ... Även stationerna för gravvårdsarbetarna var intressanta med sina hinkar, spadar, krattor och vattenslangar.

Signe slog ut sina armar på en kulle med ljuset sipprande mellan träden och utbrast:
- Det är såååå vackert här.

Vi läste på gravstenarna och de noterade särskilt de gravar där barn begravts. En var bara tre dagar gammal. En annan 3 månader. 3 år, 7 år, 9 år, ... intresset avtog ju högre åldern var på den döde.

Det blev uppenbart för dem att man kan dö innan man blir gammal. 
- Vem tar hand om oss om mamma och pappa dör? 
- Det kommer inte att hända. 
- Men om det händer? 
-  Jag kan inte säga exakt hur det blir, men ni kommer inte att bli övergivna. Någon vuxnen som ni tycker om kommer att ta hand om erDet kan vara någon av mammas och pappas goda vänner, farmor Kattis eller jag. Men troligast är kanske att det är faster Lova. Med det beskedet kunde jag skönja ett nöjt leende på deras läppar.