Positiv feedback
Ibland är det inte lätt att ta ärligt menad kärleksfull positiv feedback. Det är väl när återkopplingen inte riktigt harmonierar med hur jag själv skulle vilja bli sedd eller vara. Konststycket att ta emot positiv feedback får jag träna på rätt ofta nu i vintertider.

Alltså, mina kära barnbarn, de 6-åriga tvillingarna som jag träffar ofta, har satt mig i en prövande skola.

Vi kurar ofta i soffan eller i sängen kring en sagobok eller film för att pausa eller vid läggdags. Då sitter jag i mitten och har en tvilling på var sin sida. De kryper vällustigt och förtjust intill mig. Jag är också förtjust.


Signe brukar (ofta) känna på mina överarmar, helst insidan. Hon stryker dem och ibland grabbar hon tag i gäddhänget och väger det i sin hand. Så fortsätter hon att känna, trycka till lite, smeka. Ibland övergår hennes uppmärksamhet till mina bröst. Helst vill hon hålla i åtminstone ett av dem och väga i handen. Det är jag inte så bekväm med, faktiskt, så jag ber henne sluta. Inspirerad av orgien brukar Hedda smeka mig på hakan. Eller, ja, hakorna är det väl frågan om. Hon smeker dem, dinglar och låter hakhänget darra. 

- Det är som deg säger Signe lyckligt. 

Ja, vad säger man? Jag säger inte så mycket, men tänker att de nog är kärleksfulla och menar väl, trots den obekväma återkopplingen. Eller, jag försöker tänka så. För det är nu jag prövas i förmågan att ta emot positiv feedback.