Under radarn
Jag har funnits under radarn en tid. Inte visat mig just alls på sociala medier. Folk har undrat hur jag mår. Och ja, jag mådde inte så bra för en tid sedan. Självförvållat hade jag på tok för många åtaganden och fick alls inte tid för det jag egentligen vill ägna mig åt, nämligen mitt skrivande. Nu har jag tagit mig ett rejält tag i kragen.

Växlande molnighet
Härom dan var jag på Urkultfestivalen i Näsåker och lyssnade på Emil Jensen som på flera olika sätt talade om vår dragning till ytterligheter av uttryck när tillvaron för det mesta rör sig mittemellan. Om långsamma förändringar som inte har nyhetsvärde, då de rör sig under radarn. Han sjöng en visa om växlande molnighet som gav mig aha-upplevelser. Livet är lite som växlande molnighet, det varierar. Ömsom sol, ömsom regn, en och annan åskknall, men allra mest är det växlande molnighet.

Under min radar
Under min radar har följande hänt. Mitt barnboksprojekt har tagit fart igen efter ett halvårs träda. Fyra böcker ska det ska bli om jag får råda. Två av dem har jag intensivjobbat med på sistone.

Jag har poat på alldeles själv, skrivit i det fördolda utan syfte, långsamt har ett syfte växt fram, det har runnit till, jag har kört fast, gått vidare, kreerat, haft både stöttande tummenuppare och kritiska tummennerare, pausat, kommit igen. I backspegeln syns att jag har hållit på i flera år. 

En stötesten har hela tiden varit illustrationerna. Ska jag illustrera själv eller ska jag finna mig en duktig illustratör som kan tillföra extra dimensioner? Har ägnat många timmar åt att spana in illustratörer. Gudarna ska veta att de är många och en del är verkligen mycket duktiga och några skulle passa mitt projekt.

Poetiska illustrationer
Många vänner har sagt till mig att du ju kan illustrera själv. Och ja det kan jag ju. Men jag kan inte vara den där andra parten som tillför ännu mer än vad jag redan tillfört. Och jag håller inte måttet, det är ett för stort projekt för mig att ratta allt själv. Jag önskar kreativ input och stimulans från en samarbetspart och jag vill att projektet ska växa av samarbetet. Illustrationerna ska förmedla en stämning, närmast förtrollning, och stimulera nyfikenhet, spänning, fascination, upptäckariver, stora och små känslor blandat med snustorra fakta. De ska vara en sorts poesi, som är svår att förmedla i ord. Man ska vilja bläddra vidare och förundras, uppslag för uppslag.

Med denna först diffusa och senare alltmer klarnande idé om illustrationernas roll gick dagarna, veckorna, månaderna, ja faktiskt åren utan att jag fick rätsida på frågan.

För en kort tid sedan hittade jag en FaceBook-grupp Barnboksförfattare och barnboksillustratörer. Tänkte att jag skulle fördjupa mig i vad gruppen har för sig sen, nån gång, i framtiden. 

I flödet av bilder dök en bild upp som fångade mitt intresse. Jag spanade in konstnären och blev än mer intresserad. 

                - Där är hon ju, min illustratör! 

Anna Pers Bräcke heter hon. Kolla www.annapersbracke.com eller @annapersbracke på Instagram.

Det visade sig att hon nyligen är utexaminerad designer från HDK i Göteborg. Jag tog kontakt, hon svarade, vi pratades vid på telefon, hon fick ta del av hela mitt mastiga material, vi stämde av värderingarna som böckerna ger uttryck för, vi träffades, kom överens, skrev avtal och ja, nu samarbetar vi. Hon bor på västra sidan av Sverige och jag på östra. 

Jag har fått precis det jag önskade mig - kreativ input på ett mycket konkret sätt. Samarbetet har varit en energikick för mig, jag har haft så himla kul, och det har hon också. 

På tips från Anna har jag graderat upp min skissande utrustning, som tidigare bestod av en stor hög tusch- och blyertspennor och kautchuk. Numera äger jag en iPad Pro med digital ritpenna och programmet Procreate och gör alla uppslagsskisser digitalt. Det tog någon dag att lära mig och ytterligare några dagar att digitalisera alla uppslagsbilder. När det väl var gjort är det lätt att ta bort eller lägga till utan att behöva rita om hela bilden och skanna in den på nytt. Mycket arbetsbesparande. Dessutom roligt. (Både dotter Tuva och mina barnbarn tycker också att det är väldigt roligt att rita i paddan. Först fick de härja fritt och jag blev vansinnig för att de ändrat precis alla inställningar. Nu har jag lärt mig och förmedlat vad de får och inte får göra. Fantastiska bilder, faktiskt. Deras orädda utforskande av teknikens möjligheter imponerar.) 

Nåväl. Mitt bokprojekt är på väg att bli vårt. Med Anna som illustratör har projektet fått en dräkt som svarar mot den ambitionsnivå jag har. Inom en eller två veckor får några av Sveriges mest potenta förlag bild- och textmanus på två böcker att ta ställning till. 

Att vara barnboksdebutant är som att tråckla en kamel genom ett nålsöga.  Det vet vi båda, men Anna lägger till:

                    – Ja-a. Men det är inte omöjligt.

Bilderna av Anna Pers Bräcke är detaljer ur barnboksprojektet. 
Bilderna i sin helhet och i sitt sammanhang är än så länge förbehållet de förlag som jag skickar manus till inom kort.