Bloggar‎ > ‎

Perspektivs blogg

Tidigare meddelanden

  • Seminarium om Enskilt mentorskap I samarbete med Boffice, Solna, lede jag idag ett kort seminarium om mentorskap för entreprenörer. Hur skulle det vara att ha en mentor? - det var rubriken för anförandet. Sedan jag ...
    Inlagd 24 maj 2017 08:36 av Bente Kaj Henriksson
  • Projekten lever i olika stadier Häromdagen landade 2000 nytryckta böcker på två pallar utanför min husentré. 695 kg sade den litauiske chauffören. Det kändes som minst det dubbla. Mågämnet gjorde sig ett ärende förbi och ...
    Inlagd 24 mars 2017 02:38 av Bente Kaj Henriksson
  • Kvinnohistoria - allas historia I dagarna visar SVT två mycket intressanta programserier om kvinnohistoria för hundra år sedan. De är tredje säsongens serie om tre program med Fröken Frimas krig och en dokumentär i ...
    Inlagd 31 dec. 2016 03:13 av Bente Kaj Henriksson
  • Karin Westman Berg Häromdagen tecknade jag en bakgrund till projektet Att vara del i en rörelse och skrev om min lärare i svenska, Karin Westman Berg. Efter att ha skrivit den bloggen blev ...
    Inlagd 23 dec. 2016 05:00 av Bente Kaj Henriksson
  • Vill du berätta? Härom dagen träffade jag Irene Jansson som tillhörde kvinnorörelsens fotfolk på den tiden runt millennieskiftet då jag själv var höggradigt engagerad. Irene drev ett riksomfattande projekt för att stötta kvinnliga ...
    Inlagd 17 dec. 2016 06:59 av Bente Kaj Henriksson
Visar inlägg 1 - 5 av 22. Visa mer »

Seminarium om Enskilt mentorskap

skickad 24 maj 2017 08:08 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 24 maj 2017 08:36 ]

I samarbete med Boffice, Solna, lede jag idag ett kort seminarium om mentorskap för entreprenörer. Hur skulle det vara att ha en mentor? - det var rubriken för anförandet. 

Sedan jag avvecklat mig som seminarieledare, bl a i mentorprogram, har jag allt som oftast tänkt att det där med att skaffa en mentor, det kan man ju göra själv. Särskilt om man inte är ute efter de gruppreflektioner som blir möjliga i mentorprogram. Det borde passa ensamskuttande entreprenörer mycket väl. Driftiga som de är, annars skulle de inte välja den entreprenöriella banan. Så har jag tänkt.

Sju engagerade entreprenörer kom. Alla känns fullt kapabla att ta egna initiativ i den riktningen. Utifrån den dialog vi förde landade jag själv i att det skulle vara bra att finna neutral saklig information om vad enskilt mentorskap kan innebära. En information som inte vill sälja på dem något (mer än möjligen en fördjupande bok). En plats dit man kan lägga berättelser hur det gått, om värdefulla erfarenheter och kanske också tokerier.

Så kommer det att bli. På min hemsida kommer en sådan information att finnas. Snart. Dit kan enskilda adepter och mentorer hänvisa sin andra hälft för att få mer kött på benen innan man bestämmer sig för att kliva på mentorskapsbåten.

Projekten lever i olika stadier

skickad 22 mars 2017 08:01 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 24 mars 2017 02:38 ]

Häromdagen landade 2000 nytryckta böcker på två pallar utanför min husentré. 695 kg sade den litauiske chauffören. Det kändes som minst det dubbla. Mågämnet gjorde sig ett ärende förbi och hjälpte mig baxa merparten bokkartonger ner i källaren, där jag egentligen inte har plats. Nu vidtar några följdprojekt. Dels ska bokens nya existens marknadsföras. Dels ska jag göra något åt mina bilder och dagböcker som står och tar plats i källaren. Svaret är digitalisering, men det känns som ett mödosamt stort projekt just nu. Behöver göra delprojekt. Bilder från tiden före jag själv föddes må komma först in i datorn och därefter ges eller slängas bort. Det innebär några kartonger mindre. Sen får jag ta det eftersom. Principen får bli att mitt källarförråd är ämnat först och främst åt mitt nutida liv, därefter åt det som varit.

Parallellt laddar jag för mina intervjuer. Först ut blir intervjuer inom temat Att vara del i en rörelse - om Kvinnorörelsens fotfolk runt millennieskiftet. Jag har skaffat en diktafon som jag ska lära mig hantera. Nu finns inbokade träffar. Därmed känns det som om det projektet är lite på rull. Fler intervjuprojekt väntar på sin tur.

Så har vi mina sagoböcker om livssituationer som inte är helt enkla, varken för barn eller vuxna. Barnboksprojekten ligger frustrerande stilla. Jag velar kring hur jag ska gå vidare. Ska jag kontakta förlag först för att få någon hint om intresse och kanske i bästa fall tips om illustratör? Eller ska jag leta illustratör först, eller rentav illustrera själv, och därefter gå till något eller några förlag? Jag har smalt hopp om att väcka förlagsintresse men tänkte ändå försöka.

Sammafattningsvis konstaterar jag att mina olika projekt lever sina egna liv i olika genomförandestadier. De är som vore de mina barn. Jag månar om dem men stressar dem inte. Och med den hållningen har jag det faktiskt riktigt bra.

Kvinnohistoria - allas historia

skickad 29 dec. 2016 06:29 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 31 dec. 2016 03:13 ]

I dagarna visar SVT två mycket intressanta programserier om kvinnohistoria för hundra år sedan. De är tredje säsongens serie om tre program med Fröken Frimas krig och en dokumentär i två delar om Kvinnorna på fröken Frimas tid. Allt ligger ute på SVT play, även om alla programmen inte visats ännu. Men jag har sett dem. Häromdagen satt jag och såg dem i ett streck och blev fullkomligt marinerad av kvinnohistoria från förra sekelskiftet. I dokumentären intervjuas kvinnohistoriker och anhöriga till de stridbara kvinnorna och det hela är mycket intressant.

Fast egentligen är begreppen kvinnohistoria och historia lite som med begreppen kvinnliga fotbollsspelare och fotbollsspelare. Kvinno- innebär en avvikelse från det normala, från normen, eller ett sidospår, alltså något vid sidan om huvudfåran. Men kvinnohistoria är inget annat än allas vår gemensamma historia, dock med särskild lupp på den halvan av befolkningen som liksom inte hade en egen röst på den tiden och som då ansågs vara avvikelse från normen. Hur nu halva befolkningen någonsin kan betraktas som en avvikelse. Det är ett konststycke som övergår mitt förstånd.

Det är både vemodigt att tänka på vilken uppoffrande strid dessa kvinnor tog på 1900-talets början för något som är så självklar idag att vi inte har vett att uppskatta det. Med denna kunskapsdusch sköljs jag över av tacksamhet för alla strider som är tagna för att jag ska åtnjuta den status och välfärd som jag har idag.

Jag har lyft fram dessa program på sociala medier och märker på kommentarsfälten att det finns ett intresserat sug efter dessa program. Tänker att det finns kvinnor kvar idag eller deras nära ättlingar som kan skildra hur de första kvinnorna tog de första stegen in i det offentliga livets manliga bastioner. De första läkarna, de första ingenjörerna, de första vetenskapskvinnorna inom olika discipliner, de första prästerna, de första riksdagskvinnorna, de första poliserna, militärerna, ja listan kan göras hur lång som helst. I vissa fall kommer vi ända in i nutid.

Jag skulle vilja att skildringarna gjordes lättillgängliga så att många kan ta del. Den fiktiva Fröken Friman är ett sätt att göra det på. Det finns många andra sätt att göra historien lättillgänglig för oss. Det vore väldigt intressant om SVT gjorde fler program utifrån den kunskap som kvinnohistorikerna och genusforskarna skaffat sig och naturligtvis utifrån de personer som fortfarande kan berätta hur det var då. 

Så heja SVT! Bra gjort! Mera!

Karin Westman Berg

skickad 23 dec. 2016 03:20 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 23 dec. 2016 05:00 ]

Häromdagen tecknade jag en bakgrund till projektet Att vara del i en rörelse och skrev om min lärare i svenska, Karin Westman Berg. Efter att ha skrivit den bloggen blev jag mer nyfiken på henne och har läst lite på nätet. Inser att jag hade en väldans tur att min familj flyttade till Härnösand sommaren 1966 och att jag började gymnasiet just det sista året hon var svenskalärare där. Jag blir aningen starstrucked när jag läser om henne, hon är ju en kvinnorörelsens gigant med stor indirekt påverkan på samhällsutvecklingen. Det första Könsrollsseminariet som hon ledde i Uppsala 1967-68 kom att bli mycket betydelsefullt. 

Så här säger Wikipedia om henne. 
Karin Westman Berg Bilden är hämtad från UNT

Karin Birgitta Westman Berg, född 17 juni 1914 i Uppsala, död 16 oktober 1997 i Uppsala, var en svensk litteraturvetare. Hon var dotter till Knut B. Westman.

Westman Berg blev filosofie magister vid Uppsala universitet 1941, filosofie licentiat 1957, filosofie doktor 1962 och docent i litteraturhistoria i Uppsala 1965. Hon var läroverks-/gymnasielärare 1943–67 (barnledig 1939–40, 1941–42 och 1945–46), extra universitetslektor 1968–72, innehade en personlig forskartjänst i kvinno- och könsrollsforskning inom litteraturvetenskap vid Uppsala universitet 1977–81 och tilldelades professors namn 1982.

Westman Berg var ledamot av Kvinnolitteraturprojektet vid Uppsala universitet 1978–81. Hon var ledare för könsrollsseminariet i Uppsala 1967–77, kvinnoforskningsseminariet 1975–78 och höll föreläsningar i kvinnoforskning vid Uppsala universitet från 1983.

Det första Könsrollsseminariet som hon ledde 1967-68 kom att bli mycket betydelsefullt. Bland föreläsarna fanns akademiker och författare som Eva Åsbrink, Barbro Alving, Gunnar Qvist, Barbro Backberger och Birgitta Svanberg. Åtta av seminariedeltagarna grundade våren 1968 det feministiska nätverket Grupp 8.

Westman Berg var styrelseledamot i Fredrika-Bremer-förbundet i Luleå 1943–49, i Härnösand 1950–77, ledamot av förbundsstyrelsen 1945–77, tidningen Herthas redaktionskommitté 1959–77, hedersledamot 1977. Hon var ledamot av Svenska PEN-klubben, sällskapet Nya Idun och Provinciaal Utrechts Genootschap van Kunsten en Wetenschappen i Nederländerna

För ett år sedan, inför firandet av UNT 125 år, skrev Susanne Sigroth-Lambe följande om Karin: 
Karin Westman Berg protesterade inte bara på Bollhusmötet som ung student, hon grundade också Centrum för genusveteskap i Uppsala.

Det krävs ett alldeles speciellt mod för att förändra inom den traditionstyngda akademikervärlden. När jag läste litteraturvetenskap i början av 1980-talet i Uppsala, fick jag en liten gul pocketbok i min hand, "Textanalys från könsrollssynpunkt". Den blev en riktig ögonöppnare för min del. Redaktör var Karin Westman Berg.

Hennes mod och nytänkande hade märkts redan när hon var ung Uppsalastudent. Hon var den enda kvinnan som talade vid det ökända Bollhusmötet i Uppsala 1939, arrangerat av Uppsala studentkår. En majoritet av studenterna protesterade mot att Sverige skulle ta emot tio tyska, judiska akademikerflyktingar. Men Karin Westman, som hon hette då, talade om att låta humaniteten råda.

Det första av sina många könsrollsseminarier ledde hon 1967-68 i ett studieförbunds källare i Uppsala. Bland föreläsarna fanns personer som Barbro Alving och Barbro Backberger. Åtta av seminariedeltagarna grundade våren 1968 det feministiska nätverket Grupp 8.

Så småningom fick Westman Berg en personlig forskartjänst i kvinno- och könsrollsforskning inom litteraturvetenskap vid Uppsala universitet och blev professor. I dag hänger hennes porträtt på Centrum för genusvetenskapliga studier och könsrollsforskningen har vidgats till något större, till att vara tvärvetenskaplig genusvetenskap."

Saxar texten om mina egna minnen av Karin från tidigare blogg:
"Hösten 1966 flyttade min familj från Byske i Västerbotten till Härnösand i Västernorrland. Jag träffade min blivande bästa vän Lissen Alm och vi började i det Nya gymnasiet. Gymnasielitteraturen var pinfärsk och hade nätt och jämt lämnat tryckpressarna. Vi fick Karin Westman Berg som lärare i svenska. Karin debatterade på riksnivå gymnasielitteraturen med sina brister på kvinnliga förebilder. Hon pratade om alla dessa unga duktiga flickor som behöver förebilder för sin utveckling. Min nya kamrat Lissen förklarade att Karin pratade om oss. Själv fattade jag just ingenting. 

Jag vill inom parentes berätta två saker om Karin Westman Berg. Under året hon var min lärare i svenska startade vi, några få gymnasieelever tillsammans med Karin, en humanistisk klubb vid namn HumHum. Vi bjöd in kulturpersonligheter på genomresa för bildade kvällssamtal. I efterhand känns det som om HumHum pågick i åratal, men det var bevisligen bara ett år. Ett år som fick stort inflytande på min utveckling till intellektuell, kapabel och nyfiken person som kunde ställa bra frågor. Efter mitt första gymnasieår flyttade Karin till Uppsala och uppehöll ett lektorat i litteraturvetenskap. Där höll hon feministiska litteraturseminarier för kvinnliga studenter som bl a reste med pendeln från Stockholm. Där, på pendeln, pratades studenterna vid och kom senare att bilda Grupp 8. Karin finns avbildad av konstnären Siri Derkert på Östermalmstorgs T-banestation. Nu är parentesen slut."

Om jag själv gräver i mina minnens dunkel så minns jag mest Karins energi. Hon var som en pigg ekorre, entusiastiskt glad och kreativt uppmuntrande. Jag minns också en återkoppling jag fick från henne. Det är nog den mest genomgripande återkoppling jag fått i hela mitt liv. Men det förstod jag inte då, det börjar jag förstå först nu. Det var på en våra HumHum-sammankomster som hon berättade om sin egen forskning på Jonas Love Almqvist. Jag har för mig att hon doktorerade på honom. Jag lyssnade som vanligt och kom att ställa en fråga om Love och hans, och hennes, koppling till Indien. Detaljerna minns jag inte. (Karin hade vistats långa tider i Indien med sin man fiskeriintendenten som på något vis var involverad i indiska fiskeprojekt). Hon svarade på min fråga (jo, det fanns nån koppling) och sen sa hon att det nog var en av de bästa frågorna hon fått av någon studerande någonsin. Då var det förvirrande och nästan lite pinsamt. Efteråt har jag tänkt att jag kanske inte är så dum på att lyssna både på och mellan raderna och förnimma kopplingar mellan samband lite kors- och tvärs. 

Ja, du Karin. Jag är fantastiskt glad över att ha haft turen att ha dig som lärare i ett år på gymnasiet. 

Vill du berätta?

skickad 16 dec. 2016 01:32 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 17 dec. 2016 06:59 ]

Härom dagen träffade jag Irene Jansson som tillhörde kvinnorörelsens fotfolk på den tiden runt millennieskiftet då jag själv var höggradigt engagerad. Irene drev ett riksomfattande projekt för att stötta kvinnliga innovatörer. Hennes berättelse rörde vid något i mitt inre och som jag nu tänker kanalisera till ett antal berättelser om och från kvinnorörelsens fotfolk. 

Efter nyår tänker jag starta intervjuandet. Läs mer om mitt projekt Att vara del i en rörelse.

 Vill du berätta? 
Är du en del av kvinnorörelsens fotfolk med ett engagemang som blommade ut före och under tiden för millennieskiftet? 
Jag är intresserad av din väg dit, din drivkraft, dina förebilder och dina erfarenheter.

Kanske passar berättelsen att återberättas här - under förutsättning att båda vill.

Att vara del i en rörelse

skickad 15 dec. 2016 03:16 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 18 dec. 2016 00:12 ]

Introduktion till en bloggserie om kvinnorörelsens fotfolk före och runt millennieskiftet utifrån min egen position i livets hologram.

Först en bakgrund, min egen uppväxt i korta drag. Jag är uppväxt i en kärnfamilj med mamma pappa och jag själv som enda barnet. Åtminstone trodde jag att det var så. Det fanns en halvbror, visade det sig senare i livet. Mamma var utbildad sjuksköterska verksam som servande hemmafru, kraftfullt missbelåten med sin roll i livet. Pappa var ensamarbetande distriktsveterinär. Han såg sig själv som familjens naturliga överhuvud och var en patriark av den gamla sorten. Jag själv var en spröd kreativ och duktig flicka med ett starkt inre rättspatos. Denna svaga strimma av inre styrka har vuxit på sig till ett robust närmast orubbligt fundament i min nuvarande personlighet. Men växandet har kostat på.

Mina föräldrar hade förhoppningar kring mig. Mamma ville att jag skulle ta upp kvinnokampen. Inte för att hon sade det eller gav mig några verktyg, men det var ändå så jag uppfattade saken. Pappa såg mig gärna studera till läkare eller arkitekt för att sedan bli hemmafru. Jag föraktade hans förväntningar. Under tonåren visste jag därför att jag varken skulle bli läkare eller arkitekt och med kvinnokampen hade jag ännu inga egna begrepp eller tankar annat än att här ska stridas.

Hösten 1966 flyttade min familj från Byske i Västerbotten till Härnösand i Västernorrland. Jag träffade min blivande bästa vän Lissen Alm och vi började i det Nya gymnasiet. Gymnasielitteraturen var pinfärsk och hade nätt och jämt lämnat tryckpressarna. Vi fick Karin Westman Berg som lärare i svenska. Karin debatterade på riksnivå gymnasielitteraturen med sina brister på kvinnliga förebilder. Hon pratade om alla dessa unga duktiga flickor som behöver förebilder för sin utveckling. Min nya kamrat Lissen förklarade att Karin pratade om oss. Själv fattade jag just ingenting. 

Jag vill inom parentes berätta två saker om Karin Westman Berg. Under året hon var min lärare i svenska startade vi, några få gymnasieelever tillsammans med Karin, en humanistisk klubb vid namn HumHum. Vi bjöd in kulturpersonligheter på genomresa för bildade kvällssamtal. I efterhand känns det som om HumHum pågick i åratal, men det var bevisligen bara ett år. Ett år som fick stort inflytande på min utveckling till intellektuell, kapabel och nyfiken person som kunde ställa bra frågor. Efter mitt första gymnasieår flyttade Karin till Uppsala och uppehöll ett lektorat i litteraturvetenskap. Där höll hon feministiska litteraturseminarier för kvinnliga studenter som bl a reste med pendeln från Stockholm. Där, på pendeln, pratades studenterna vid och kom senare att bilda Grupp 8. Karin finns avbildad av konstnären Siri Derkert på Östermalmstorgs T-banestation. Nu är parentesen slut.

Jag kom att läsa till arkitekt (!) och visade stridbarhet som student i Lund. Jag flyttade tillbaka till pojkvän i Härnösand, kom att gifta mig, få tre barn, jobba som projekterande arkitekt i Härnösand, säga upp mig för att starta eget och skiljas under några intensiva år på 70- och 80-talen. Jag landade omskakad och förvirrad över den nya situationen och det ledde bl a till att jag sadlade om i arbetslivet.

Då kom Marion Andersson in i mitt liv. Hon undrade om jag ville vara med att starta ett Kvinnouniversitet i Västernorrland. Med närmast febrig iver engagerade jag mig och träffade flera av dåtidens kvinnosaksgiganter. Jag skjutsade norska Berit Ås, hon med härskarteknikerna, på föreläsningsturné i vårt län. Jag assisterade Barbro Dahlbom Hall, hon med ledarskapsböckerna bl a Lära män leda kvinnor, på ledarskapskurs för FN-anställda kvinnliga chefer. Jag mötte också Eva Sternberg som på distans var styrelseordförande för Kvinnouniversitetet och
 som jag först beundrade men senare kom att ta avstånd ifrån. Det kom till en konflikt med konsekvensen att jag klev av engagemanget i Kvinnouniversitetet. Summa summarum - jag var del i en rörelse av både engagemang och konflikter och som lärde mig mycket. Så är det nog med rörelser, tänker jag.

Jag själv startade mentorprogram för kvinnliga företagare och kvinnliga ledare och initierade och drev ett ettårigt projekt som studerade könsfördelningen på ledande nivå i Västernorrland och som lade grunden för fortsatta insatser. Framför allt träffade jag andra stöttare av kvinnors utveckling i liv och arbetsliv. Jag har träffat, samarbetat med och imponerats av Ulla Gredemyr, Eva Goes, Marita Norlin, Marion Andersson, Stina Ekbäck, Ulla Gustafsson, Gudrun Lindberg, Marianne Sjöblom, Birgitta Dahlén och Agneta Lindén. För att bara nämna några.

Nu har det gått 20 år och jag har varit ömsom hungrig och ömsom mätt på tillvarons genusperspektiv. Uppriktigt sagt så har det emellanåt stått mig upp i halsen.

Igår lunchade jag med Irene Jansson. Vi har strålat samman via FaceBook-gruppen Egenutgivare. Hon är en av alla oss som var passionerade under 90-talet och hon inriktade sig bl a på kvinnliga innovatörer. Samtalet med henne rörde vid något slumrande inombords.

Det tycks mig som om det är något som vill bli berättat. Arbetsnamnet blir Att vara del i en rörelse - om kvinnorörelsens fotfolk runt millennieskiftet. Det får till en början bli en serie artiklar
 i bloggens form om den kvinnorörelse som jag själv var del av. Jag tänker intervjua enskilda personer och/eller grupper och kanske kommentera utifrån min erfarenhet och nuvarande kompetens.

Jag ska se till att få igång kommentarsfunktionen på bloggen. Kanske vill andra bidra med berättelser? Och jag vill lära mig att spela in och redigera ljud. Och... 

Mentor

skickad 2 dec. 2016 23:11 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 2 dec. 2016 23:50 ]

Min erfarenhet av mentorskap härrör sig från ledarutveckling med mentorstöd där matchningen görs individuellt utifrån adeptens behov. I den introducerande bloggen Mentorskap tecknar jag en bredare bild av användningen av mentorskap och mentorer än vad jag själv har erfarenhet av. Här utgår jag från mina egna erfarenheter. 

Enligt min definition av mentorskap gör mentorn en ideell insats upa, utan personligt ansvar, som ett icke arvoderat hedersuppdrag. Mentorn är ett stöd, vilket också en chef, styrelseledamot, fackexpert eller terapeut är. Det finns likheter mellan rollerna men också viktiga skillnader. Främst handlar skillnaderna om ansvar och befogenheter. Mentorn har inget annat ansvar och inga andra befogenheter än att vara ett bra stöd och bollplank. Punkt. Varje överträdelse eller begäran om överträdelse är ett brott mot mentorskapets idé och arena. Det begränsade ansvaret och befogenheterna ger själva ramen för mentorskap.

Ramen för mentorskap väcker frågor 
Kan vem som helst vara mentor?
Vad kan jag som adept begära av min mentor?
Vad kan jag som mentor begära av min adept?
Vad bör jag som mentor respektive adept inte ställa upp på?
När är ett professionellt stöd att föredra? 
Vad är motiverande för mentorer?

Jag har låtit frågorna utgöra rubriker i denna blogg och betar av dem allt eftersom. Avslutar med lite kuriosa om en alldeles speciell och ofta önskad mentorskvalitet. Trots mina 20 år i branschen tycker jag att dessa frågor är intressanta att borra i. Det finns inga exakta allmängiltiga svar. Själv tänker jag så här. Just nu.

I bloggen om Enskilt mentorskap skrev jag om det ”rena mentorskapet”. Det förtjänar att upprepas, eftersom det gäller allt mentorskap, alltså oberoende av vems initiativet är. Jag talar här till adepten, men budskapet gäller alla inblandade parter.

Kan vem som helst vara mentor?
Nej. Som adept bör du välja en mentor som har förutsättningar att vara en bra mentor till dig och att ni tillsammans ingår ett ”rent mentorskap” utan intressekonflikter lurande runt hörnet. Mentorn ska kunna ägna dig full och hängiven uppmärksamhet då ni träffas utan att hamna i konflikt med någon och något utifrån vad hen får ta del av. Du ska alltså undvika att välja en mentor som sitter på två stolar och kan få en intressekonflikt mellan att vara din mentor och hur hen verkar i sin vardag. 
Undvik en mentor 
som sitter på två stolar
En granskande journalist kan komma i intressekonflikt om vad du berättar. En terapeut ska få betalt för sitt jobb. En kollega, chef, vän eller anhörig kan hamna i intressekonflikt. Likaså en konkurrent eller möjlig affärspartner. 

Mentorskap har som motor den intention adepten har och bådas intresse att du når dit.  Övergår relationen i något annat än mentorskap, t ex kompanjonsskap, kärlek eller vänskap bör mentorskapet avslutas för att få lov att vara just det den blivit. 

Vad kan jag som adept begära av min mentor?
Intentionsneutral
Ta del av och stötta min intention, se möjligheter och ibland ifrågasätta och motivera varför. Respektera min intention och alltså inte påtvinga mig en intention eller ambition som inte är min. Det kan vara att mentorn ser större möjligheter än vad jag själv vill eller att mentorn försöker dämpa min ambition. Mentorn behöver vara intentionsneutral, vilket inte är samma sak som att hålla tyst om vilken potential och vilka möjligheter mentorn ser. Mentorn får också gärna ge uttryck för hur intentionen påverkar henom, om mentorn går igång på eller tappar energi av intentionen. Men det är no no att pusha adepten. Bara att sätta sig på händerna och andas lugnt.

Samtalskvalitet 
närvaro under era träffar, lyssna, ställa frågor, intresse för att reflektera tillsammans, ge feedback etc. Mentorn är ett hängivet bollplank upa, utan personligt ansvar för adeptens verksamhet eller personliga utveckling. Mentorn varken kräver eller kontrollerar, hellre boostar och inspirerar. 

Belysa utveckling

Belysa den utveckling som sker med och runt mig
Perspektivera, belysa fenomen ur olika perspektiv över tid
Uppmärksamma mina val av fokus och prioritering relaterat till intentionen
Ge feedback
Berätta vad som är värdefullt, motiverande och lärande för mentorn – för även mentorn utvecklas av relationen.

Naturligtvis också
Hängivet intresse och engagemang då vi träffas
Tystnad utanför mentorskapsbubblan – om vi inte kommer överens om annat
Delge egna erfarenheter och reflektioner i den omfattning som jag önskar
Hålla sig till mentorrollen och förstå respektive parts ansvarsområde och absolut inte ta över min roll eller min eventuella chefs roll. Oj oj, vad fel det kan bli ibland.

En berättelse från verkliga livet om hur tokigt det kan bli trots all välmening.
För många år sedan, det var på 90-talet, drev jag ett mentorprogram för kvinnliga entreprenörer med några års erfarenhet. De ville utveckla sig och sina företag via mentorskap. En av adepterna sålde kvinnostärkande produkter, typ böcker, vykort, föreläsningar, kurser etc. Hon köpte bl a kort från en mycket känd illustratör och behövde göra en ny beställning. Illustratören hade skaffat en pojkvän sedan sist. Pojkvännen tyckte att hon skulle höja priset på sina kort. Priset var för högt, tyckte vår adept. Det tyckte även adeptens mentor, som nu gjort entré på scenen. Mentorn var en driftig manlig entreprenör som, hedrad över uppdraget, kavlat upp ärmarna för här ska minsann mentras. Illustratören och adepten bodde långt från varandra men skulle träffas och förhandla. Adepten reste till illustratören och mentorn erbjöd sig följa med. Pojkvännen var redan på plats. Efter en lång bilresa träffades alla fyra och samtalet mellan adept och illustratör kunde börja. Det tog inte många minuter förrän det var mentorn och pojkvännen som satt och förhandlade…

Vad kan jag som mentor begära av min adept?
  • Att adepten tar eget ansvar för personlig och professionell utveckling samt för ledarskap och operativ verksamhet. 
  • Att adepten använder dig. Du har vikt tid och engagemang för att stötta. Du har anledning att få lära något för egen del av samtalen. Blir du inte använd över huvud taget, adepten inte "har tid" eller blir samtalen urvattnade, (inget viktigt att prata om) så kan du, eller snarare, så bör du tacka för dig och gå. Men prata med din adept om saken först. 
  • Att adepten tar upp angelägna samtalsämnen här och nu och vill få den belysta genom att välkomna dina reaktioner, din analys, din feedback. En fälla är de bollar som adepten kan kasta, typ jag vill att mentorn pushar mig. Det är en förtäckt önskan att du som mentor ska ta över ett ansvar som är adeptens. Du kan på anmodan konfrontera och belysa, men pusha – nej. 
Undantag
Det finns situationer då mentorn inte fullt ut kan förvänta ett vuxet ansvarstagande. Det kan t ex vara när adepten är ung, student eller tom gymnasieelev (och då menar jag inte det mentorskap som skolan själv anordnar, utan ett mentorskap med extern mentor och individuell matchning), eller om adepten kommer från en miljö där underdånighet är förväntad och träning i eget ansvar är eftersatt av kulturella skäl. Då kan mentorn inte förvänta ett moget och vuxet ansvarstagande. Däremot kan mentorn uppmuntra till det.

Vad bör jag som mentor respektive adept inte ställa upp på?
Mentorn bör inte ställa upp på att användas för andra, ibland dolda syften, än det rena mentorskapet. Här är några exempel på vad som inte bör ingå i mentorskapet.
  • expert - mentorn ska inte vara en expert med ansvar för sin expertinsats, som normalt arvoderas och där konsekvenser av insatsen kan ifrågasättas, ja rent av reklameras. Mentorn är t ex varken terapeut, ekonom, jurist eller dataexpert. Mentorskap ligger inte i utan mellan de terapeutiska djupen och den efterfrågade sakkunskapen. 
  • frontfigur - en som framhålls som adeptens mentor i syfte att imponera på omvärlden 
  • budbärare - delge något till någon som adepten själv bör delge 
  • täckmantel – få det att framstå som ett möte mellan adept och mentor, då mötet i själva verket inte alls ägt rum 
  • gisslan - få höra något som bör berättas, tex om oegentligheter, men bli förhindrad att berätta det 
  • lame duck - en person som är ointressant att prata viktiga saker med, vara bara trevlig vän 
Motsvarande gäller vad adepten inte ska ställa upp på. Mentorn är inte experten som ska lydas. Mentorn ska inte skryta om sitt mentorskap och mentorn ska heller inte göra sig till en trevlig prick utan djup.

När är ett professionellt stöd att föredra?
Samtalsteman bortanför allmän klokskap och livserfarenhet är inte mentorns uppgift att tillgodose. När behovet är av den komplexitetsgrad eller djup att en expertinsats behövs, då är det något som ska ligga utanför mentorskapet. Det kan t ex gälla specifik sakkunskap och professionellt stöd som t ex terapi eller ekonomiskt, juridiskt eller beteendevetenskapligt stöd.

Några exempel
Adepten håller i ett personalärende som inkluderar både droger och oegentligheter och tär svårt på både adepten och arbetsplatsen – begär att adepten skaffar den expertis som situationen kräver

Adepten har svåra relationsproblem i sin familj eller existentiella problem med sig själv eller nära anhöriga – föreslå att adepten hanterar detta i annat sammanhang, t ex med terapeut, teolog och eller filosof.

Rättesnöre
mentorns allmänmänskliga kompetens ska räcka. Behövs fackkompetens av specifikt slag - skaffa sådant professionellt stöd på annat håll.

Vad är motiverande för mentorer?
Självklart är svaren individuella. Men ofta handlar det om tillfredställelse över att
  • reflektera tillsammans i en utforskande process där båda ger och tar 
  • reflektera och formulera egna erfarenheter (double- eller trippel-loop learning) 
  • stödja en annan person som verkligen vill något, har en positiv intention, utan att behöva göra jobbet själv 
  • egna erfarenheter eller nätverk kan komma till nytta
Slutligen kuriosa om en viss sorts önskad kvalitet hos mentorn
Under årens lopp har många adepter efterfrågat en mentor med god förmåga att skapa balans mellan liv och arbetsliv. Den kravprofilen är väl den enda, vad jag kan minnas, som inte är lika lätt att tillgodose som andra högst förståeliga önskemål. Det är inte helt förvånande. Personer som noga värnar om sin tid och gör medvetna prioriteringar för att skapa en sådan balans kan, av förståeliga skäl, komma att välja bort det uppdrag som mentorskapet innebär, hur hedrande och motiverande det än är. 

Förvirrande utövning av mentorskap

skickad 2 dec. 2016 22:20 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 3 dec. 2016 12:38 av Bente Kaj Henriksson ]

Mentorskapsmingel är ett fenomen som gör mig mest bara blir förvirrad. Det sägs handla om mentorskap, men för mig tycks något annat vara i fokus. Kanske handlar det om offentlighet, om att synas i rätt sammanhang, tycka rätt och se bra ut, söka och hitta befordringsvägar, karrärvägar etc. Gemensamt är att det handlar om yta, om att synas och märkas i rätt sammanhang för att uppnå gudvetvad. Det är något jag helt enkelt inte förstår mig på, vilket jag erkänner rakt av. För jag förstår faktiskt att det är något jag inte förstår. Nu ger jag mig in i förvirringen.

Mentor- och adeptsamlingar med mingel och namnkunniga föreläsare är ett exempel på ett sådant förvirrande fenomen. Eller än värre, att gå ut med ett mentor-adept-gäng och ta några öl på krogen. Där är det underförstått viktigt att klä sig rätt, att tycka rätt, vara framgångsrik och synas med rätt personer. I min värld har det ingenting med kvalitativt mentorskap att göra. Det är möjligt att det fyller sin funktion av att lättare glida runt på karriärplanens glatta is. Kanske fyller det också arrangörens och ledningens behov av att själva synas och visa att de faktiskt gör något som syns och märks. 

Kvalitativt mentorskap
I min värld ska ledare agera på poster i arbetslivet där de kvalat in med sin kompetens och sin erfarenhet. I min värld handlar mentorskap om att i dialog med mentorn vända och vrida, att perspektivera och problematisera, sina egna förmågor utövade i det sammanhang man befinner sig i. Det är hard work som bildligt ger skit under naglarna. I min värld utövas mentorskap på kammarn i ett tryggt och ostört sammanhang genom att ärligt utforska både framgångar och tillkortakommanden. 
Ju ärligare desto bättre. Inget glassigt alls. Alltså, här gäller inget utanverk överhuvudtaget. 

Mentorskap är den ostörda platsen 
för långa utforskande samtalstrådar.

Det brukar vara både intressant och givande. Till och med verkligt givande. I det långa loppet kan det till och med bli avgörande för möjligheterna till och valen av karriärvägar. 

Det är möjligt att jag är lite snäv i mitt sätt att tänka om hur mentorskap ska utövas. Men så tänker jag och då vet du det. Du får förhålla dig till det på det sätt du finner bäst. Min sanning behöver inte vara din.

Mingla gärna, men kalla det inte mentorskap.

Matchningskompetens

skickad 28 nov. 2016 12:32 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 29 nov. 2016 01:35 ]

Jag har i en tidigare blogg ondgjort mig över förekomsten av mentorbanker, alltså mentorer samlade i en hög för att kunna nyttjas vid behov. Min erfarenhet är att mentorbanker är rent resursslöseri och att de är kontraproduktiva.

En guldgruva
Om något ska samlas, så är det personer med matchningskompetens. Det är en underskattad multikompetens som förtjänar all uppskattning och som bör utforskas närmare genom att lyftas fram i ljuset. När det kommer till mentorskap är den rena guldgruvan.

Matchningskompetens
Personer med matchningskompetens har empati, inlevelseförmåga, intuition, en stor portion generositet och ett stort nätverk. De gör underverk då de kombinerar sina förmågor. Det är fantastiskt att se dessa personer in action. De lyssnar av och känner in adeptens egenskaper och behov och får en känsla för vilka personer som skulle kunna passa ihop för att göra storverk tillsammans. Självklart behöver de ha fått input om adeptens behov. De förstår att kombinerar personliga egenskaper och sammanhang med fackkunskaper och arbetslivserfarenheter. Personerna de föreslår kommer helt enkelt promenerande in i deras hjärnor utan att någon vet hur det går till, allra minst de själva.

Under årens lopp har jag träffat många personer med utpräglad matchningskompetens. Betydligt större än min egen. De har varit adepter i mentorprogram och blommat ut i det moment där adepterna ger förslag på mentorer till sina adeptkollegor. Det brukar finnas minst en eller ett par i en adeptgrupp. Jag har också funnit personer med välutvecklad matchningskompetens i de många matchningsgrupper vi samlat för att föreslå mentorer till studenter på väg ut till arbetslivet.

De utmärker sig genom att poppa förslag som om det poppade popcorn i huvudet på dem. De kan också kort och kärnfullt beskriva varför de tror att den föreslagna personen skulle passa. De är mentorskapsbranschens motsvarighet till musikens underbarn. Vissa har fått gåvan medan andra får träna upp den.

Några  karaktäristiska drag
De har några saker gemensamt. Listan kan alldeles säkert göras längre, men så här långt kommer jag just nu:
  • det engagerade frenetiska poppandet av mentorsförslag
  • har oftast inte en aning om att de har en alldeles specifik och värdefull kompetens i sammanhanget
  • intresse för processer. De bryr sig nämligen om hur deras förslag landar och hur det går med mentorskapen.
  • har en intuitiv känsla för hur en viss kombination av människor kan göra storverk tillsammans.
Vill se mer av
Jag efterlyser innovationer kring matchningsförfaranden som utvecklar metod, kvalitet och organisatoriskt lärande i en av mentorskapets mest kritiska punkter, matchningen. Det behöver utgå från adeptens verkliga behov, eller bådas, och dessa behöver därför få komma till uttryck. Kanske går det att använda sociala medier och digitala förfaranden för att brygga över geografiska avstånd?

Konsten att bli coachad

skickad 27 nov. 2016 07:20 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 27 nov. 2016 07:22 ]

Ledare och mentorer av rang praktiserar ett coachande förhållningssätt. Det utbildas och diplomeras i coachförmåga. I Boken om mentorskap beskriver vi vältaligt denna förmåga. Det är en viktig kompetens att utveckla.

It takes two to tango
Men som i det mesta så krävs det två för att dansa tango. Så även i mentorskap och i arbetslivet i stort. Just nu fick jag lust att sätta luppen på den andra parten, adepten, den som coachas och därmed på konsten att bli coachad.

Konsten att bli coachad
Lyckat mentorskap bygger på denna dans i konsten att coacha och konsten att bli coachad. Vid närmare eftertanke ligger nog det verkliga virtuosskapet i det senare, i konsten att bli coachad.

Adepten blir därmed huvudpersonen i flera avseenden. Adepten är parten med en intention att stöttas och adepten sätter agendan för de enskilda samtalstillfällena. Virtuosskapet handlar t ex om att
  • Varje gång välja ett angeläget samtalstema, lagom omfångsrikt för att ge god näring framåt på den utsatta samtalstiden, som brukar vara runt en timme eller två. Adepten har att ställa sig frågan: Av allt som händer, vad är det verkligt viktiga att prata om, vad är det mest värdefulla att få borra i?
  • Välja samtalets mål, dvs vad som ska uppnås under samtalstiden. Är det att se olika perspektiv, se alternativ, höra mentorns erfarenheter eller är det att fatta ett specifikt beslut i en fråga? Det går att använda mentorn till att komma fram till avsikten med samtalet och också att komma överens om hur det ska gå till.
  • Sen är det också bra att ha en stunds inflygning för båda parter, att landa på den fysiska plats parterna valt för samtalet och kanske ta tag i den samtalstråd som lämnades förra gången och kommentera vad som hänt sen sist.
  • Adepten kan be om återkoppling på val av samtalstema, dvs vilket värde mentorn upplever att samtalstemat hade för sin mentorroll och för den delen i sin roll i liv och arbetsliv.
Styrdans med flow
Det handlar å ena sidan om att ta för sig och driva samtalet och å andra sidan att invänta mentorns reaktioner, frågor, reflektioner, assoociationer, berättelser och vad nu mentorn kan erbjuda. När det är som bäst är det som en avancerad oförutsägbar dans där adepten styr. Helt enkelt en styrdans med flow.

Kanske skulle utbildningsinsatser inrikta sig på att utbilda adepter snarare än mentorer, som är det brukliga? Självklart helst både ock!

1-10 of 22

Comments