Förtroendeomröstning
I dagarna är det våldsamt turbulent kring Svenska Akademin. En katalysator var meeto-rörelsen då vittnen klev fram och berättade att Jean-Claude Arnault (Kulturprofilen) tafsat och genomfört sexuella övergrepp på en lång rad unga kulturkvinnor under mycket lång tid. Hans företag har bedrivit förtjänstfull kulturstimulerande verksamhet och åtnjutit bidrag från Akademin, men det har varit si och så med ekonomiredovisningen och akademins lokaler både i Sverige och utomlands har överutnyttjats. Dessutom har han fått kännedom om 7 nobelpristagare i förtid och spridit uppgifterna vidare. (Han förnekar detta.)

Nyheten om Jean-Claude Arnaults sextrakasserier drabbade Svenska Akademin genom att akademiledamoten Katarina Frostensson är gift med Jean-Claude Arnault och hälftenägare i företaget. Ett veritabelt smutskastande inbördeskrig har brutit ut bland ledamöterna som tycks instängda i det hus som brinner.
Om det hela tänker jag följande.

Svenska akademins organisation är en skapelse av 1700-talshjärnor som existerar på ett sektliknande sätt i nutid. Ledamöterna utses internt på livstid och är försedda med munkavle om sitt arbete. Insyn i verksamheten är no no. Det är som bäddat för vänskapskorruption. Förr eller senare må det skava mellan dåtidens och nutidens värderingar om ledning, styrning, transparens, rekrytering mm.

Ledamöterna är valda på litterära kvalifikationer, men inte för kunnande om organisation, ledarskap, konflikthantering.

Svenska Akademin är en svensk angelägenhet och ett prestigefullt ansikte utåt med anseende över hela världen.

Så slog blixten ner i Akademins omedelbara närhet och nu har det tagit fyr i helsike. Några av ledamöterna lägger ved på brasan genom att leta fel och syndabockar internt och skickar en och annan skuldbeläggande gliring till den förhatliga Pressen. Den utlösande gnistan verkar vara glömd eller behöver skylas. Istället röstas internt om uteslutning (av Katarina Frostenson) och förtroende (för ständige sekreteraren Sara Danius).

Akademin är satt att lösa sina egna problem utan varken kompetens eller relevanta verktyg och är dessutom i en kraftigt decimerad skara. Vad vi sett hittills går det uruselt. För mig tycks det vara ett omöjligt uppdrag. Om svenska folket skulle genomföra en förtroendeomröstning så skulle Svenska Akademin inte få fortsatt förtroende.

Till saken hör att i krislägen är fördömanden, förtroendeomröstningar och personkritik inte det som verkar helande för verksamheten. Det bidrar till att skeppet sjunker. Det är inga bra verktyg just nu.

Därför behöver Svenska Akademin hjälp utifrån med att lösa interna konflikthärdar och skapa en ändamålsenligt organisation, så att ledamöterna kan fortsätta att göra det arbete de är satta att göra. Inte vet jag om kungen är bäst skickad för det.

Alla dessa komponenter, den ålderdomliga organisationen, ledamöternas icke-kompetens i rådande situation och akademins betydelse för Sverige hänger ihop i en oskiljaktig sörja. Den här frågan är större än de enskilda ledamöternas vara eller icke vara. Det är inte rimligt att ledamöterna själva ska klara att reda ut detta själva. De har inte ens makten och befogenheten att kunna göra det. Jag själv har inte förtroende för dem att klara det heller. Akademin behöver hjälp. Och vi som sitter på läktaren kan sluta kasta smuts vi med. För det är inte hjälpsamt just nu.