Bloggar‎ > ‎Perspektivs blogg‎ > ‎

Mentorbanker är kontraproduktiva

skickad 27 nov. 2016 01:44 av Bente Kaj Henriksson   [ uppdaterad 29 nov. 2016 03:34 ]
Mentorbanker ett vanligt fenomen som skaver i mig. De är ofta energikrävande och kontraproduktiva. Att säga så känns som att svära i kyrkan. Förklarar min ståndpunkt här.

Mentorbanker skapas av de personer i organisationer, företag eller projekt som inte tidigare anordnat mentorprogram. Därefter permanentas företeelsen, som kommer att stå som en oemotsagd modell för andra att göra likadant. 

De kavlar med förtjusning upp ärmarna, för här ska startas mentorskap i stor skala. De ser behovet för sina presumtiva adepter. Så långt är allt gott och väl. 

Den första fråga de nu ställer oss är: - Var är mentorerna? Hur får vi fatt på dem? Den frågan kan jag förstå, den är relevant. 

Därefter utvecklar de ett stort engagemang och kreativ process i att rekrytera mentorer, gärna namnkunniga med blytung CV. Mentorbanker skapas, ibland kombinerat med digitalt sökbara register. 

Ibland inbjuds mentorerna att mingla tillsammans, med eller utan adepter, och sola sig i glansen av varandra och inför en namnkunnig föreläsare. Det boostar egot. Men det utvecklar inte kvaliteten på mentorskapet. 

Det finns otaliga mentorbanker i vårt land. Det har ett gemensamt, de blommar upp medan några eldsjälar håller i banken och sedan slocknar alltihop. Det är till och med så olyckligt att de personer som lät sig värvas till att ingå i mentorbanken gjorde det med en förväntan att snart få hjälpa till, att snart få användas som mentor. 

Det tragiska är att det allt som oftast inte blir så mycket av med användningen. Mentorerna i banken, alltså de oanvända mentorerna, reagerar så småningom med alltifrån likgiltighet till besvikelse och irritation. Den inledande inspirationen vänds till liknöje eller missnöje. Jag själv skvalpar runt i ett antal mentorbanker utan att veta hur uppgifterna om mig hanteras. 

Det än mer tragiska är att en del mentorskapsprojekt rinner ut i sanden. Det visade sig att det inte alls var så lätt att samla motiverade adepter som man först trodde. I kombination med en svalnande mentorgrupp går energin ur de som tog på sig att arrangera mentorskapet. Eller kanske tiden och pengarna tog slut. 

Min erfarenhet är att det är lätt att fånga ytligt intresse för att vara adept. 
- Skulle du vilja ha en mentor (nån gång)? Många svarar ja på den frågan. 
Men när det blir mer av skarpt läge backar många. 
- Vi startar ett program på tid / plats / tillvägagångssätt. Anmäler du dig? Då brukar skaran vara decimerad. 

Det tar tid att rekrytera en grupp adepter till ett program. De går igenom en beslutsprocess där tanken behöver väckas, funderingar kring vad adepten ska använda mentorskapet till, undran kring ramarna, ansvaret, tillvägagångssättet. En del organisationer använder ett ansökningsförfarande. Det är ett sätt att fånga agnarna från vetet, dvs att fånga de verkligt intresserade. 

Många ovana anordnare missbedömer tiden det tar att rekrytera adepterna. De tror att det är rekryteringen av mentorer som är den kritiska delen. 

Men hur finner man då mentorerna när gruppen adepter finns? 

Så här tänker jag om det. En mentor ska matchas utifrån den enskilda adeptens behov och intention. Det är nämligen nyckeln till väl fungerande mentorskap. Det innebär att adepten behöver formulera sig och kanske också göra en önskeprofil på mentorns egenskaper. Därefter föreslås mentor eller mentorer till adepten ifråga. Förslagsfasen kan göras på olika sätt, av arrangören, av en matchningsgrupp eller av adeptgruppen. 

Det innebär att de tilltänkta mentorerna inte är tillfrågade i förväg. Min och vår erfarenhet är att detta inte är ett problem. De brukar bli glada  och hedrade över att få den konkreta frågan – Vill du bli min mentor? Kan du tänka dig att vara mentor till NN? 

Ibland och ganska sällan kan eller vill de inte och då är det bra att ha fått några förslag att välja bland. Inte en enda adept har blivit utan mentor med detta tillvägagångssätt under alla år jag jobbat med mentorprogram. I några få fall kan en adept få nej på sin fråga flera gånger och då är det bra att det finns en arrangör som kan hjälpa till. 

Adepter kan vilja ha specifika erfarenheter och egenskaper hos mentorn, t ex 
  • erfarenhet av att ha jobbat i Asien 
  • erfarenhet av att arbeta i grabbig miljö / tjejig miljö 
  • musikintresse 
  • andligt och filosofiskt intresserad 
  • erfarenhet att vara både chef och småbarnsförälder 
  • erfarenhet av att ha medarbetare med drogproblem eller funktionshinder 
Sådan information är svårfångad, ja till och med ofta olämplig att lägga i den CV som mentorer lagt ut i en mentorbank. Likväl kan nyckeln till lyckat mentorskap ligga i just denna match. 

Det finns naturligtvis mellanformer. En grupp på x st adepter och x mentorer kan matchas i ett speeddatingförfarande och en öppen valprocess. Jag känner till sådant förfarande med lyckat resultat men har inte egen erfarenhet av det. 

Det jag vänder mig emot är den rikliga förekomsten av mentorbanker. 
Mentorbanker är som att samla på en mängd skruvar med olika längd, bredd och gäng och tro att man bara kan plocka ut rätt gängad skruv till en viss mutter vid behov. Det funkar inte att samla på kompetenta människor så som det går att samla skruvar. Mentorbanker är kontraproduktiva när de består av en samling dugliga personer som är alltifrån likgiltiga till missnöjda med att inte bli nyttjade. Deras engagemang är värt att kanaliseras på ett sätt som fungerar.  

Uppriktigt sagt, finns det en enda mentorbank som fungerar väl i långa loppet? Vilken nytta gör de, som motiverar deras existens? Och i så fall, har den nyttan med mentorskap att göra? När jag tänker närmare efter - Är det inte konstigt att mentorerna finner sig i att låna ut sitt namn och sitt renommé till ingen användning?
Comments