Material till media
Hittade huvudpersonen Henrik W Törnqwist i källaren
Jag flyttade till Nybodagatan i Solna 2016 och blev snabbt involverad i bostadsrättsföreningens styrelse. Behövde kunskap om husets teknik mm och fann Henrik Törnqwist i källaren. Han var vår tekniker och hade mycket att berätta. Om husets teknik, om bostadsförvaltning, styrelsearbete och, med tiden, även sitt liv.
Intervjuer blev till en indieutgiven bok
Först var jag fascinerad av Henriks liv och de jobb han haft och bad att få intervjua honom. Det var hösten 2020. Senare, under arbetets gång, blev det uppenbart att båda har erfarenhet av familj och arbetsliv med särbegåvningar och andra egenheter.
Boken fick namnet Gul jonne, en metafor för Henriks lust att, redan i unga år, ge sig ut på morsans gula jonne (cykel) för att upptäcka världen och lära.
I början träffades vi regelbundet under gemytliga former. Ofta med en bit god mat, som Henrik lagade och gott vin därtill. Som här med en anrättning av stekt abborre.
Henrik gav mej fria händer att göra liltteratur av hans liv. Allt är sant, så som Henrik minns det. I den mån han töjt på sanningen så har han underdrivit, inte överdrivit.
Vi hade särskilda bryderier kring anonymiseringen. De flesta namnen är riktiga, men inte alla, av hänsyn. Jag tillskrev honom vetorätt. Det är trots allt han som ska leva med omvärldens reaktioner.
Jag har lagt vinn om språkdräkten, som inte är så vanlig längre, en blandning av stockholmsslang och aristokratisk svenska.
Om mej som är både författare och förläggare till Gul jonne
Jag är norrlänning i förskingringen, numera Solnabo som har debuterat skönlitterärt vid 73. Henrik och jag är en osannolik kombo i boksammanhang, såna som vi träffas normalt inte och än mindre skriver vi böcker ihop. Men det har vi gjort och så har det också blivit ”en bok inte lik nån annan”, som nån skrev på Storytel.
Den samarbetsform och ömsesidiga respekt vi utvecklat, och för den skull också all den goda maten vi ätit vid intervjutillfällena, präglar det udda resultatet. Motvilligt valde jag indieutgivning eftersom alla etablerade förlagen, närmare tjugo, refuserade. För jag ville att berättelsen skulle nå fler än mej. Det är den värd.
Bente Kaj Henriksson är författaren som debuterat skönlitterärt vid 73. Därtill har jag gått och blivit förläggare, en ännu mer ovan roll, har det visat sej. Extremt lärorik.